Mikrokosmos

Som motvikt till vårt pandemiska makrokosmos kan det vara vilsamt att betrakta naturens mikrokosmos.

Kolmårdsskogarna

Eftersom China har tillbringat två veckor i sängen och fortfarande är förkyld ville vi inte ”slösa” en östgötaledssträcka utan henne för gårdagens utflykt. Turen gick därför till Glotternskogens naturreservat utanför Norrköping. Strax norr om Åby, längs väg 55, svänger man till höger in på en liten grusväg och efter någon kilometer, när man just bestämt sig för att man kört fel, vidgar sig vägen tillräckligt för att man ska kunna parkera. Redan vid tiotiden stod där ett tjugotal bilar så förmodligen en omtyckt plats för de som känner till den. Vid starten finns en informationstavla med karta över stigarna i området. Så det var bara på med ryggsäckarna och iväg.

Nu har vi ju gått några gånger i Kolmårdens skogar och jag blir alltid lika nyfiken på dess historia. För en östgöte är området förknippat med något lite mörkt och skrämmande, det var där allfarvägarna tog slut och rövarna fanns. Men igår sken solen, lederna var tydligt utmärkta och de enda stigfinnare vi stötte på var glada friluftsmänniskor i massor som eldade, grillade korv, fikade, solade och promenerade. Men visst kan man förstå, ensam ute i skogen för länge sedan, att det måste varit lätt när mörkret föll både se älvorna dansa och trollen försvinna in mellan stenarna.

Spelplats för Näcken?
Ingång till trollens värld?
Småknyttens skridskodamm på vintern?
Vindskydd för skogsrået? Hon med hål i ryggen ni vet
Jättekast?

Tillbaka i den vanliga världen insåg vi att vi hade glömt soppan i bilen så vi fick nöja oss med kaffe och smörgås.

Utsikt vid fikapausen.

På äventyr hemma

På grund av corona har jag fått nästan alla mina möten avbokade denna vecka så idag har köksbordet varit min arbetsplats och Stångån min utsikt genom fönstret. Men klockan fyra fick det vara nog och jag slog igen locket på min dator. Trots  blåsten kändes det inbjudande med en tur i skogen. Det borde gå att hitta äventyr även in på knuten bara inställningen är den rätta. Sagt och gjort, ner med kaffe och bulle i ryggsäcken och på med kängorna. / Li

Risnäs, byn där jag bor, har legat på samma plats sedan 1200-talet. Förr fanns det fem ladugårdar här men nu är det tomt på kritter.
Vårens första tussilago för min del!
Nytt hopp i en skövlad skog.
I år ska jag lära mig att äta nässelsoppa (tycker det smakar gräs), för er som redan kan är det bara ut och plocka.
Ingång till herr Grävling?
Fantastisk solnedgång som avslutning!

Olika åsikter

Ibland, inte helt sällan faktiskt, händer det att China och jag har olika syn på saker och ting. Oftast vill hon följa regler och det som är bestämt och jag vill förhålla mig lite friare, men i ett hänseende i vår utmaning är rollerna ombytta. Det gäller huruvida vi får tillgodoräkna oss de sträckor av östgötaleden som vi vandrade innan vi kom på att vi skulle gå alla 140 milen. Jag tycker att vi ska börja räkna från den dag vi bestämde oss dvs 4 januari 2020 men Catarina tycker att ”har vi gått så har vi gått” även om vi råkade göra det innan dess. Vi brukar roa oss med att fråga människor som kommer i vår väg hur de skulle resonera och det verkar som ungefär hälften tänker som jag (ordning och reda) och hälften håller med Chinas i hennes mer pragmatiska synsätt. Vad tycker ni? Visst kan man inte hålla på och glida på sina utmaningar så där. Eller kan man det? Det kan ju faktiskt vara så att när vi just har avslutat vår etthundratrettioandra mil att jag kommer falla till föga och utan högre moral vilja räkna med de åtta mil som vi gick hösten 2019. / Li

Här nedan kommer ett axplock från dem

Fortfarande sommar! Bjärka Säby-Hovetorp 13 augusti 2019
Lite gult på träden Hovetorp-Vidingsjö 24 september 2019
Höst vid Ågelsjön 2 november 2019
Så här känns livet när man halvvägs mellan Sätravallen och Rimforsa inser att man glömt kaffet. 23 november 2019
I skogen mellan Svensbo och Trollegater sitter en liten (ganska stor) hare. 27 december 2019
Årets första vandring avslutades med solnedgång över Adelsnäs 1 januari 2020

”Fejkvandring”

Cajsa, Loke och Maria

I måndags träffade vi de här sköna damerna, fotograf Kajsa Juslin och reporter Maria Carlqvist , i Vidingsjö motionscentrum. De ville göra ett reportage om oss och vår utmaning i regionens tidning Hälsotecken som kommer i slutet av april. Vi fick fejkvandra fram och tillbaka en lång stund innan bilderna blev bra. Kan ju bero på motiven förstås. Tanken var att vi efter intervjun skulle ta oss en tur i skogen men plikterna kallade. Catarina skulle lämna tillbaka några golv och jag ”var tvungen” att göra mina naglar. Man kan ju inte vara skogsmulle jämt!

Vidingsjö förresten är en bra startpunkt om man vill ut och knalla på östgötaleden. Till Bjärka Säby åt ena hållet och Gamla Linköping åt andra. Men det finns även många andra fina rundor som startar där. / Li

Från Vadets rastplats till Åsens naturreservat

Gårdagens tur gick till skogarna runt Rumma (Åtvidaberg). Vi fiskade upp vår nya vandringskompis Erika utanför klädhuset i Falerum och åkte sedan några hundra meter på vägen mot Edsbruk. Där svängde vi vänster mot Holmbo. En bil placerades vid Åsens naturreservat och sedan fortsatte vi till Vadets rastplats där vi startade vår vandring.

Li och Erika vid Vadets rastplats

Då Erika inte bara är vår nya medvandrare utan faktiskt vårt helt nya kompis ägnades dagens samtal till att lära känna varandra. I början lite trevande – Vad jobbar vi med? Vem lever vi med? Hur många barn har vi och hur gamla är de? – till en bit in på stigen – Vad tycker vi om att göra på fritiden? Vad har vi gjort i livet? – för att mot slutet kommit till frågor som – Är det viktigt för dig att vara kreativ? Tror du på tidigare liv? Det är spännande att fundera över vad jag själv lyfter fram från mitt liv när jag berättar men också ta del av en alldeles ny persons historia. Dessutom är det ju märkligt att jag trots att jag känt Catarina i tjugo år inte hade en aning om att hon spelat mycket tennis när hon var yngre. Varför har hon inte berättat det för mig? Eller kan hon ha gjort det men jag har inte lyssnat tillräckligt noga? Elva kilometer och fyra timmar senare var i alla fall grunden till en ny vänskap lagd och ytterligare en vandringstur planerad.

Dessutom fick vi, när vi stötte på en förvirrad grävling på några meters håll, veta att Erika hade gått djurvårdarlinjen i Lycksele på gymnasiet. Hur coolt är inte det? Det är hon den enda person jag känner som har gjort. Fast det vet jag ju inte säkert förstås för inte har jag tagit mig tiden att fråga alla mina vänner var de gick i skolan. /Li

Att förena nytta med nöje

Ibland på våra vandringar slår vi följe med någon som tycker att vi , när vi ändå är ute i skogen, borde ”förena nytta med nöje”. Frågan om vad som är vad är ju alltid spännande. Vad är ”nytta”? Vad är ”nöje”?  För våra medvandrare betyder oftast nyttan att ta sig fram snabbt för ökad kondition, starkare muskler och högre fettförbränning. Och det kanske man kan säga är nyttigt! Men tänk om det för vissa är precis tvärtom, att nyttan med att vandra är att ta sig fram långsammare än vad man brukar. Att samtidigt som man går hinna lyssna på det sirlande ljudet när tusentals duggregnsdroppar faller genom träden. Att ta sig tid att känna lukten av jord eller lägga märke till den ovanliga formen  på bergknallen på andra sidan bäcken. För mig är det nyttigt att, en alldeles vanlig vardag när jag hastar fram mellan mina  möten,  minnas att det just i samma stund, invid stigen mellan Pålhult och Trollegater, ligger en sten täckt med särskilt vacker mossa. En sten utan annat krav på prestation än att ligga just där. Sen är det ju snyggt med muskulösa ben, men det kan man ju få även om man går långsamt. / Li

Om oss

Bakom ”Chili på tur” döljer sig Catarina (China) och Li. Vänner sedan 20 år och med en allt större längtan att oftare komma ut i naturen började vi hösten 2019 att vandra. Första korta sträckor men med tiden allt längre tills vi i januari 2020 bestämde oss för att gå östgötaledens alla 140 mil. Inte i ett sträck förstås. Här kan ni följa våra öden och äventyr genom skog, över berg och utmed hav. Och känner vi oss själva rätt lär det inte bara bli i Östergötland som vi sätter ner våra fötter.

Li och China i Mormorsgruvan nyårsdagen 2020. Lite trötta men gång mot Åtvidaberg.

Söndagens vandring från Kolmården till Stavsjö

Vi vandrade denna gång tillsammans med min bror och fru. En av dagens utmaningar var att få hjälp för att få eld i vårt gaskök för att kunna värma mat. Vi tog då med de mer friluftsvana som hjälpte oss att våga tända… det är inte lätt att inte vara van och samtidigt lite rädd för gas, men vi lär oss hela tiden.

Vandringen gick både på Sörmlandsleden och Östgötaleden. Vackert med närhet till sjöar och badplatser. Jag (China) har en fundering på vinterbad, men än så länge är det bara en fundering… har svårt att komma i vattnet på sommaren så hur jag tänkt att det ska vara lättare så här års vet jag inte, men vi får väl se vad som händer…

Ett infall…

…som snart blev till en utmaning, att gå östgötledens alla 140 mil på 140 veckor. Men hur smart är det egentligen, att göra det som är tänkt som rekreation till en prestation. Så nu får det ta den tid det tar att knata Östergötland runt. Ingen press, bara avkoppling! Dessutom finns det ju många andra vackra platser att också utforska.