Att tvingas till stillhet

Nu är vi under en tid varit på väg genom vår andra vandringshöst. En annorlunda tid  på många vis men där de många timmarna ute på helgen skapat en stabil plattform för den kommande veckan. Tankningen av ljus som gjort att de korta dagarna inte känts lika förtvivlat underdimensionerade. De många stegen som drivit stressen ur kroppen och samtalen som bearbetat händelser och fått livets insikter att lägga sig på plats. Höstens övergång i vinter speglas i vårt vardagsliv just nu när existensens framåtriktade kraft bromsas in och längtan att växa och utvecklas får sättas på paus. Precis som naturen delar av året motas in i vila tvingas även vi människor i dessa tider till en stillhet som vi inte är vana vid och som de flesta av oss inte önskat. Men om vi låter frustrationen sjunka undan och ägnar en stund då och då av all vår frigjorda tid till eftertanke och begrundan över det liv vi lever här på jorden så kanske, kanske vi i vår vaknar upp till en uppgraderad version av oss själva.

Helgens vandring tog oss mellan Göstrings urskog och Trehörna (sydväst om Boxholm), 14 km som delvis tillryggalades i kompakt mörker. Om vi inte varit utrustade med pannlampor  hade vi spatserat rakt ut i Älggölens kalla vatten (vi var på god väg). Trots medhavd lunch, som tillagades på gasolkök, råkade vi på vägen hem hamna på ett av Mjölby stads finare etablissemang.

Göstrings urskog-Trehörna 14 km
Hur hamnade vi här?

2 svar på ”Att tvingas till stillhet”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.