Kategori: Uncategorized

Igår kändes det tydligt, nu är våren här! När jag skriver detta idag, Annandag påsk, så har aprilvädret hunnit bjuda på all möjlig variation från strålande sol till intensivt snöfall, men nu har solen vunnit för en stund.

Lysande gula tussilagon inledde vandringen, de var de första jag sett i år. Längs vandringen fanns det mängder av blåsippor, så söta och så näpna.

• 

• 

• 

• 

Drögenslingan utanför Ulrika var vår vandring för dagen. En slinga på ca 1 mil längs mestadels grusväg. Tuffare än väntat för fötterna, mjuka skogsstigar längtade de efter… Sjön Drögen skymtades emellanåt och efter en kik på kartan insåg vi att det är en stor sjö här i Östergötland. Badplatser passerades och det där med att vinterbada blev bara snack under det år som gått, ingen av oss har testat. Men det kommer säkert att finnas fler möjligheter om andan faller på.

Som ni kanske märkt har vi kommit av oss lite med bloggande, men vandrat har vi gjort så det får bli en liten tillbakablick var vi varit under denna tid.

I slutet på januari vandrade vi från Bergkulla till Sörsjön.

• 

• 

• 

En söndag i februari letade vi oss till Falerum för att vandra, men då satte snömängden stopp för det. En skön brasa och matlagning satsade vi på istället. Förra året kom det nästan ingen snö så vi kunde vandra hela vintern. Det här var första gången som vi kände att det nog skulle bli för tufft att pulsa i snö.

• 

Helgen efter åkte vi åt Norrköpingshållet och gick från Hjälmarösjö till Fredgagården. En dag där våren också kunde anas. Ingen snö i sikte!

• 

• 

• 

• 

En ordentlig blåsig gick turen från Nargöl (mitt ute i skogen i Ulrika-trakten) till samhället Ulrika. Som tur var fanns det en sol som försökte kompensera lite för de kalla vindarna. Skogen är förstås också ett bra skydd vid blåst. Men jag tror att det här var vår kyligaste vandring. Bara att ta sig till Ulrika den här morgonen visade sig vara en liten utmaning med hala och isiga bilvägar.

• 

• 

• 

Två etapper vid Stavsjö avverkade vi tillsammans med min bror Magnus. Li fick då smaka på hur det är med syskon som aldrig tycker att de har fel…

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

I tisdags passade vi på att ta en sväng i Vidingsjöskogen där det fanns några småsträckor av Östgötaleden som vi inte gått. Det är ju tur att Li har koll på detaljerna!

• 

• 

Hoppas ni alla haft en avkopplande påsk, nu får vi ta nya tag för att hålla i och hålla ut ett tag till vänner!

/ Vid tangenterna denna gång var China

Inte visste vi att vi skulle komma hem till ett alldeles vitt Linköping denna eftermiddag. Vår mötesplats för dagen var Graversfors utanför Norrköping där en bil placerades (ni vet 70-sträckan på Katrineholmsvägen vid Näkna). Med den andra bilen tog vi oss till startplatsen vid Sörsjön. Det verkar vara ett spännande ställe att besök även under den varmare årstiden då det finns höghöjdsbanor, badplats, grillplatser och gott om kortare slingor i skogen.

• 

För ovanlighetens skull var detta en vandring där vi mötte flera människor och hundar. Det kändes som en populär del av Östgötaleden. Sträckan var relativt lättvandrad, vi vimsade bara lite precis i början då vi inte skulle åt Rejmyre och så skulle vi hitta den lite längre stigen till Graversfors och inte den lite kortare som vi ska ta vid annat tillfälle. All min beundran till Li som lyckas pussla ihop våra vandringar så att de ska bli så bra som möjligt och så att vi verkligen täcker in alla metrar av Östgötaleden. Väl framme Graversfors konstaterade vi att 40 mil av leden är nu avklarat, härligt!

• 

• 

När vi åkte med bilen till Sörsjön ramlade gamla minnen över mig då jag ibland fick åka med min mormor och morfar till min mormors syster med man i Näkna (Linnea och Olle). En lång resa från Dalarna med morfar bakom ratten i deras Volvo PV ända till Östergötland, tror att det brukade ta närmare 4 timmar på den tiden. Jag minns trädgården som alldeles fantastisk för en 6-åring. Den sluttade brant ner mot Näknen, men innehöll flera etager där det bland annat fanns sockerärtor som jag glatt mumsade i mig. En hund, drever, vill jag också minnas att det fanns där. Försökte se om jag kunde hitta huset de bodde i, men gissningsvis är det helt omgjort idag så jag är inte säker på att jag kunde se det.

Väl framme vid bilen konstaterade vi att vi klarat oss undan mörkret igen. Har fått låna en pannlampa som jag vill testa på riktigt under vandring, men senaste tre gångerna har vi inte behövt tända dem… det är något med ljuset, det har vänt! Det går mot ljusare tider!

/ China

Precis som 2020 startade vi 2021 åt vår nya hobby- att till fots ta oss från punkt A till punkt B. Fast denna gång blev det mer från punkt A till punkt A eftersom vi ägnade nyårsdagen åt att gå Godegård runt. Starten gick vid kyrkan där vi sammanstrålade med min kusin Susanna som kom från närkehållet (eftersom China inte har några egna kusiner delar jag frikostigt med mig av umgänge med mina!). Efter det numera obligatoriska prefikat gav vi oss av i gråväder och snöblandat regn. Redan efter ett par hundra meter gick munnarna som symaskinsnålar och under 11 km hann vi avhandla både huruvida det är okej att göra sig av med saker som man har fått i gåva, behovet av att ibland få vara ensam hemma och hur långt in i skogen man måste gå om man behöver kissa under en vandringstur. Som vanligt omväxlande och stimulerande samtal! Väl hemma igen kunde jag för 39 året i rad förundrat konstatera att det är märkligt att Ivanhoe aldrig tar sitt förnuft till fånga och väljer Rebecka framför den där mesiga lady Rowena!

• 

• 

• 

Härlig start på dagen att få packa ryggsäcken inför vandring. Efter dagar med lite för mycket mat och en aningen för många godisbitar kändes det skönt att bre mackor och koka kaffe. Några godisbitar fick också följa med, vem säger nej till egengjorda punschpraliner?

• 

Dagen till ära fick vi med oss våra respektive män samt min bror Magnus med son Johan. Startplatsen var så långt in på vägen vid Nedre Glottern vi kunde komma. En kort bit gick vi genom lite skog, sedan gick vandringen längs sjö hela tiden.

• 

• 

Terrängen var ganska kuperad, kan bara fascineras av 12-åringen som skuttar sig lätt fram. Han var även den som var modig och testade lite ny is med blandat resultat…

• 

• 

• 

Denna vandring känns som att vi gärna gör om till våren igen och då med badkläder i packningen. Visar sig att Magnus även upplevt omgivningarna från vattnet, eller snarare från isen på långfärdsskridskor några vintrar .

• 

• 

• 

/ China

Det finns en del uttryck om karaktärsdrag hos boende i olika delar av vårt land – norrlänningar är tystlåtna, göteborgare glada, skåningar gillar mat och smålänningarna är just sparsamma. Man kan ju undra var sådana föreställningar kommer ifrån. Är det för att skåningarna har haft både fisk och rovor att mumsa på genom tiderna som fött idén att de gillar att äta? Eller har det med naturen i respektive landskap att göra att invånarna fått rykte om sig att vara på ett speciellt sätt? Är det lättare att vara uppåt bland kobbar och skär på västkusten än i skogarna i Värmland? Kanske skulle det resonemanget åtminstone kunna hålla för norrlänningarna…

…för ibland är det ju ganska långt till nästa talbara levande väsen.

Men kan det vara naturen som även präglat smålänningarna? Självklart måste det vara skillnaden i omgivningarna som gör att det är lättare att låta pengarna rulla norr om smålandsgränsen…

….än söder om den….

För det kan väl inte vara så att alla invånarna i Sveriges land i medeltal är ungefär lika spralliga, ordkarga, hungriga och ekonomiska? Men det förstås, om det skulle gälla för alla svenskar så skulle det ju kunna vara så att det även gäller för alla andra människor i världen. Och hur skulle det se ut?

Den 19 december blev vi skjutsade av denne generöse smålänning till södra länsgränsen för att därifrån ta oss upp till Malma utanför Rydsnäs, en vandring på 11 km. I den första sol som synts till på flera veckor kunde vi återigen konstatera att det är väldigt mysigt att värma och äta soppa i skogen.

• 

• 

• 

Det är tur att Lucia lyste upp morgonen denna dag då gråvädret legat kompakt över Östergötland eller hela Sverige till och med den senaste tiden.

Dagens tur startade vid Jursla gammelskog. Gott om bilar av olika slag. Dels är det ett flertal motionsspår som går här och så var det även ett gäng som hade radiostyrda bilar som de körde över stora stenhällar. En ovanligare start på vår vandring helt enkelt.

• 

• 

Många motionsspår och lite förvirrande ledmarkering till att börja med. Skylt med pilar åt alla 4 håll… vart är vi på väg? Det gäller ju att gå åt rätt håll eftersom den andra bilen står parkerad vid det tänkta målet med vandringen.

Det märktes att leden är väl använd här både av vandrare och av cyklister, dagen till ära var den även extremt lerig. Vi höll oss på benen, värre var det för en del cyklister som for omkull på hala rötter.

• 

Östgötaleden innehåller en del avstickare mellan olika delar av leden. Idag blev det en extra sväng ned till Ågelsjön och tillbaka till vår del av leden så att vi får med alla delar av leden. Li håller stenkoll på ev missade små sträckor som vi får se till att gå vid tillfälle. Jag tycker inte att det är riktigt så noga, men men… det blir nog bra till sist!

• 

• 

• 

Denna dag var det en PREMIÄR… vi kokade vårt eget kaffe! Det var längesedan som vi fick en kaffekanna av min bror och fru, men vi har alltid varit lite bekväma och haft med oss kaffe i termos. Men nu var det dags att koka eget kaffe. När vi väl stod där ute fick vi ta till lite hjälp i form av ”ringa en vän”. Li´s kusin fick lotsa oss i kaffekokkonsten – koka upp, hälla på lite kallt vatten, låt det dra, hälla upp och hälla tillbaka några gånger. sedan var det dags att dricka och vi blev inte besvikna, det smakade riktigt gott!

• 

Ytterligare några timmar senare var vi framme vid målet för dagen, Bergkulla parkering. Det gick åt pannlampor även idag den sista biten. När det väl börjar skymma så går det fort. En skön Lucia-dag blev det i skogen / Catarina

Nu är vi under en tid varit på väg genom vår andra vandringshöst. En annorlunda tid  på många vis men där de många timmarna ute på helgen skapat en stabil plattform för den kommande veckan. Tankningen av ljus som gjort att de korta dagarna inte känts lika förtvivlat underdimensionerade. De många stegen som drivit stressen ur kroppen och samtalen som bearbetat händelser och fått livets insikter att lägga sig på plats. Höstens övergång i vinter speglas i vårt vardagsliv just nu när existensens framåtriktade kraft bromsas in och längtan att växa och utvecklas får sättas på paus. Precis som naturen delar av året motas in i vila tvingas även vi människor i dessa tider till en stillhet som vi inte är vana vid och som de flesta av oss inte önskat. Men om vi låter frustrationen sjunka undan och ägnar en stund då och då av all vår frigjorda tid till eftertanke och begrundan över det liv vi lever här på jorden så kanske, kanske vi i vår vaknar upp till en uppgraderad version av oss själva.

• 

• 

• 

• 

Helgens vandring tog oss mellan Göstrings urskog och Trehörna (sydväst om Boxholm), 14 km som delvis tillryggalades i kompakt mörker. Om vi inte varit utrustade med pannlampor  hade vi spatserat rakt ut i Älggölens kalla vatten (vi var på god väg). Trots medhavd lunch, som tillagades på gasolkök, råkade vi på vägen hem hamna på ett av Mjölby stads finare etablissemang.

Söndag morgon, klockan ringer och jag kan inte påstå att jag skuttar ur min säng. Det känns som att få dra täcket över huvudet och somna om lockar betydligt mer. Men det är vandringsdag idag så det blir till att masa sig ur sängen. Packar det sista som ska med i ryggan. Funderar på lämplig klädsel när jag ser snöflingorna falla utanför fönstret. Underställ i ull får det bli.

Dagens vandring är tänkt att bli rundslingan som finns mellan Sya och Mjölby. Blir upphämtad av Li och vi åker mot Sya. Eftersom jag inte är uppväxt i Östergötland har jag ganska dålig geografisk koll, litar alltid på att Li har koll och vet hur vi ska åka.

Vi svänger av mot Veta och redan då borde jag ha anat ugglor i mossen, men det gör jag inte. Står en skylt om keramik och äggbod och där svänger vi in på gårdsplanen. Så här brukar vi ju inte börja våra vandringar, men i samman ögonblick ser jag mina favoriter från Örebro och förstår varför vi är just här! Stora sonen Hampus med flickvän Elin står där och väntar på oss. Naturligtvis är allt väl planerat och de ska med på dagens tur, så glad och överraskad jag blev!

• 

• 

Vi börjar med ett besök i den röda ladan där Josephine säljer sin keramik. Några alster får följa med oss hem. Kika gärna in på hennes sida på Instagram ”fatjosiekeramik” eller på Facebook ”Fatjosiekeramik”. Där finns härliga bilder och information om nästa tillfälle ladan är öppen igen. Väl värt ett besök!

Dags att ge oss av, men eftersom vår startpunkt sammanfaller med veganfiket Bahnhof i Sya så började vi helt enkelt där med kaffe och goda tillbehör.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Till sist är det dags att snöra på oss kängorna, kränga på ryggorna och ge oss ut på dagens vandring. Vi går mot Sya skidstadion och vidare mot Mjölby. Leden går omväxlande på små grusvägar, elljusspår, skogsstigar och avslutningsvis på handhuggen gatsten.

Längs vägen fanns en fin grillplats där vi packade upp våra gaskök. Nu har även jag ett eget (fin födelsedagspresent) vilket var perfekt när vi skulle värma soppa till oss alla fyra. Li hade lagat jättegod linssoppa! Hampus gjorde upp en liten eld där han och Elin grillade sina smörgåsar.

• 

• 

• 

En del av leden får man vandra på gamla ”Riksettan”. Där ligger handhuggen gatusten i en bågformad diagonalsättning, en fantastiskt vacker väg! Riksettan var huvudvägen mellan Helsingborg och Stockholm som sedan 1962 skyltades om och blev Europaväg 4.

Sista sträckan för oss var längs vatten vilket vi inte såg så mycket av i mörkret. Det fanns däremot ett gäng änder som blev mycket upprörda och irriterade över att vi kom gående på stigen alldeles för nära där de slagit läger för natten. Under högljudda protester flög de ner till vattnet och tjattrade massor på oss.

Vandringen slutade på 15 km och vi skiljdes nöjda åt efter många härliga timmar tillsammans ute i naturen längs Östgötaleden.

/ China

Sedan ett par veckor jobbar jag hemma. För att bidra till minskad smittspridning ska den som kan på regionen  inte vara på plats utan utföra sitt arbete hemifrån. Trots att det varit på gång ett tag och trots att jag tränade en del på det i våras så vände de tydliga direktiven upp och ner på min jobbtillvaro. Det kändes som om någon släppt ner en stor sten i min vardagsbäck. Den första dagen var nog så okej. Det här blir väl ingen match. Kan vara att det likt som för bäcken dröjer en stund innan den upptäcker att något har hänt och att den inte kan ta sig fram på samma vägar som tidigare. Redan dag två började frågorna hopa sig.

De första var av fysisk karaktär – Var i huset ska jag vara? Vilken belysning ska jag ha? På vilken stol ska jag sitta? Sådan saker som jag inte behöver fundera över när jag är på mitt jobb där svaren redan finns på plats.  Nästa våg av frågor var mer psykologiska som ”Kan inte sonen hålla sig hemifrån när jag ska hålla i stora möten för det känns så fånigt att ”sitta där och prata för sig själv”?” Hur mycket av mitt privatliv visas vid alla dessa skypetillfällen? (De som skypar med mig får i bakgrunden se min stora kollektion av örhängen och eftersom jag slutligen landade på ”kontoret” även en gul 90-talstapet med elefantbård). Efter en dryg veckas hemarbete började mina funderingar mer dra åt det existentiella hållet ”Visst kan man ha möte på Skype, men möts vi verkligen när jag inte kan se den jag pratar med ordentligt i ögonen” och ”Hur mycket av den dynamiska grupprocessen och det gemensamma skapandet försvinner när vi inte i ett samtal kan avbryta varandra, flika in något eller bara nicka uppmuntrande utan att inleda med ”NN här”?

Men så här inne på tredje veckan hemma kan jag bara konstatera att precis som bäcken i skogen som fått ett nedblåst träd i sitt flöde har jag efter den första känslan av att livet har blivit uppdämt hittat nya vägar för min arbetsdag. Numera stiger jag upp på morgonen, gör mig i ordning och går till mitt jobb en trappa ned. Mina skärmar från jobbet är hemma och installerade på ett väl tilltaget skrivbord. Sedan länge har jag slutat bry mig om vad människor ser av min hemmiljö, sonen kommer och går och vet att när jag pratar högt och tydligt för mig själv så ska han inte störa, men jag saknar fortfarande väldigt mycket de verkliga mötena med mina arbetskamrater, att bara få stöta ihop med någon jag inte sett på ett tag, slänga käft med Johan i rummet mitt emot eller kika ned i lunchgrannens matlåda och undra vad som äts idag.

I dessa dagar är det extra viktigt för mig att komma ut i naturen och bli marinerad av intryck och syre. Helgens vandring gick söder om Kisa mellan Smedstorps dubbelgård och Håredal. Blåsten ven om öronen men som många gånger förr så konstaterade vi att det är rätt skönt att bli alldeles urblåst. Ytterligare nio kilometer av östgötaleden tillryggalagda!

• 

• 

Den där fredagen, 17:e november 1995, när vi vaknade upp och allt var vitt, vitt och åter vitt så långt ögat kunde se. I Linköping hade det snöat hela natten och fortsatte nästan hela fredagen. Minns ni? Under söndagens vandring i Gusum passerade vi ett område med mossa där känslan var åt snöhållet för det var så stora vita områden alldeles fulla med mossa. Termometern visade på strax över 10 grader denna novemberdag, så långt från novemberstorm och snö man kan komma. Någon av tv-meteorologerna lär ha sagt gråvädersmys som ett alternativ till gråmulen och visst känns väl det som ett trevligt sätt att beskriva en grå novemberdag på?

Runt Valdemarsvik finns det mycket Östgötaled att ta sig an. Vi började som sagt med Gusum. Det är spännande att komma till nya platser, tänk så många nya platser vi hela tiden får se. När vi parkerat den ena bilen vid dagens mål och hoppade in i den andra så var vi tacksamma för den fina funktionen på Östgötaledskartan där det går att klicka på ”Kopiera kartposition”. In med resultatet i Google Maps och sen blev vi guidade hela vägen fram. De grusvägarna som tog oss till starten skulle vi aldrig ha åkt på annars, oftast passerar vi igenom väldigt vackra omgivningar.

Väl framme var det dags att dra på sig vandringskängorna och ta på ryggorna. Vi hann nog gå flera minuter innan vi bestämde oss för kaffepaus i ett vindskydd nära sjön Yxningen. Kul att få se sjöarna i verkligheten – på bl a Universitetssjukhuset finns många grupprum och konferensrum döpta efter sjöarna runt om i Östergötland.

• 

• 

Kaffet smakade gott och gav oss energi för att ge oss iväg på dagens vandring. Det stod något om 11 km till Gusum, lät helt ok, men vanligen visar det sig att vi får lägga till några kilometer till det som står. Så även denna söndag, 15 km blev det innan vi var åter vid bilen.

Omgivningarna hann bjuda på stor variation under vår vandring. Allt från grönmossig och mysig skog, de stora områdena som istället var alldeles vita av mossa till en skog som var så tät att det knappt fanns en stig att ta sig fram på.

Det som dock händer under en lång vandring så här års, är att det börjar skymma tidigt och sen blir det mörkt och till sist nästan becksvart. Tur att vi nu förstått att pannlampor alltid ska ingå i packningen.

En lunchpaus med soppa värmd på gasköket ingick också. Tänkt så gott allt smakar ute i friska luften.

• 

• 

• 

Måndagen hade vi nog båda lite kämpigt med att ta oss ur våra sängar. Mina ben var i alla fall ganska stumma och träningsvärken ett faktum. Men om några dagar så är det glömt och då är vi redo igen!

Turen gick från Fallingebergs vindskydd till Yxningens camping.

/ China