Chili på tur

Eftersom China just nu är ”ett kravel” (tydligen dalmål för vad vi i Östergötland kallar ”en emlig person”) och inte är fullt återställd efter en elak luftvägsinfektion som hon hade för några veckor sedan valde vi idag en kortare sträcka för vår vandring. Då vi tidigare i vår genade på vår väg genom skogarna mellan Strålsnäs och Mjölby var det bara att återvända till brottsplatsen och göra bot och bättring. Bilen ställdes vid vägen upp till grustäkten strax efter infarten till Bleckenstads gårdsbutik och så gav vi oss av norrut. Vi hann dock inte många meter innan himlen öppnade sig och släppte en hagelskur över oss. Men redan inom några minuter ångrade sig vädergudarna och vi kunde vandra vidare i uppehåll.

Då vi visste att sträckan skulle bli kort idag hade vi bestämt oss för att ägna oss åt vår andra utmaning i friluftssammanhang – att laga mat på stormkök. (Den tredje är att sova utomhus men den väntar vi lite med). Första gången gick det inte så lysande då vi inte lyckades få fyr på eländet med den självtändande startknappen och hade glömt våra tändstickor. Därefter har vi dock fått en grundläggande primusutbildning av Chinas bror så idag kändes vi oss redo att pröva vår vingar på egen hand. Sagt och gjort och det dröjde inte länge förrän pastavattnet bubblade i kastrullen. Till skam och sägandes måste jag väl dock erkänna att jag innan dess hade gömt mig bakom vindskyddet när China tände gasen eftersom jag tycker att hela gasolgrejen är lite läskig (om nu min kamrat är ett kravel så måste nog jag tillstå att jag är en fegis).

• 

• 

• 

• 

Efter att ha inmundigat gemelli och köttfärsås med riven parmesan var det dags att dra vidare. Väl framme vid Eriksdal vände vi och gick för första gången tillbaka samma väg som vi kommit. Efter en avslutande sväng till gårdsbutiken i Bleckenstad och inköp av blåbärsaft var vi tillbaka vid bilen. Trots en sträcka på 6,6 km hade vi bara gått 3 NYA kilometer på Östgötaleden. Med sådan dagsetapper lär det dröja innan vi är klara med vår utmaning. Men å andra sidan har vi idag blivit kompis med ett gasolkök!

Idag hade vi tänkt att strunta i vår lilla utmaning och istället utmana de som tycker att vi borde se till att gå alla östgötaledens sträckor först innan vi sticker näsan utanför länet. Därför stack vi iväg på en liten rebellvandring runt Nävsjön, ett par mil utanför Nyköping (Sörmalnad!). En vacker sträcka på 8 km med mycket varierande natur. För mig som har norrlandspåbrå kändes det bitvis som att vandra i Västerbotten. Om du vill dit så styr du kosan mot Nävekvarn och strax innan du kommer in i samhället norr ifrån tar du av vid skylten ”Nävsjön 5”. Se upp så du inte kör över de uppspelta fjäderfäna som verkar häcka i området.

Efter ett par kilometers vandring insåg vi att vi nog inte var så revolterande som vi trodde då vi blev varse att halva sjön ligger i Sörmland och halva i Östergötland. Väl hemma igen kunde vi dessutom konstatera att hela sträckan fanns med på östgötaledens hemsida och följaktligen ska räknas med i vår utmaning. Så mycket för det utbrytarförsöket!  

På gårdagens vandring började vi, som några gånger förr, fundera på vad vi har gett oss in på. Att gå 140 mil och dessutom blogga om det! Om det bara hade varit en utmaning oss emellan hade vi ju långsamt kunnat låta den lösas upp till något i stil med  ”det vore väl roligt att om vi kunde gå några mil häromkring” . Men det funkar ju inte riktigt så längre när vi offentligt sagt att vi ska gå hela Östgötaleden. Sedan det kom ut har vi fått både många glada tillrop och flera som vill följa med oss och traska. Men 140 mil- det är långt – som från Linköping till Kiruna. China vill dela den framtida sträckan  i 10-tals mil (egentligen vill hon inte tänka alls på hur långt vi har kvar men om hon måste…) och jag i tiondelar. Fördelen med det är ju att vi oftare kan fira våra delmål. De kommer ju bara sammanfalla när vi har nått halvvägs och när vi är klara. Just nu har vi gått 15 mil (om vi inte räknar med det som vi gick innan utmaningen startade) och alltså passerat två milstolpar, tio mil och fjorton mil. Vi har alltså bara fem mil till nästa delmål eller tretton om vi räknar på mitt sätt. Så höll vi på igår och dividerade (och adderade) när vi plötsligt blev alldeles matta över hur långt det faktiskt är kvar. Är det värt det? Men just i samma ögonblick, på en öde grusväg mitt ute i ingenstans, dök en ängel upp. På mountainbike susade hon förbi och tjoade ”det är ju ni, från Hälsotecken! Vilken rolig idé!” innan hon försvann i ett dammoln med sina änglakompisar. Kvar stod vi på vägen och hittade hem i tanken. Det är ju därför vi gör det, för att det är ”en sån himla rolig idé!”. Och med förnyad energi började vi gå, mot Bjärka Säby och mot Kiruna!

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Gårdagens vandring gick mellan Kristineberg och Säby Västerskog (ca 14 km) och är en fortsättning på vår färd ”Rängen runt”. Vi ömsom tassade i marker där vi gått förut och erövrade nya stigar. En blåsig dag mojnade till en stilla kväll och vi kunde konstatera att vitsipporna i veckan hade bestämt att börja dra sig tillbaka för att lämna plats för nya kompisar. Efter fem timmars utevistelse (det tar tid om man ska hinna med att både fika och fota utöver vandrandet) blev vi upphämtade och tillbakaskjutsade till bilen.

Trötta fötter, men lyckliga vandringssjälar kan sammanfatta dagens vandring.

Våra två vandringskompisar för dagen, Erika och Maria, mötte upp på Coop-parkeringen i Kisa. Med den ena bilen åkte vi till vår startpunkt strax innan Misterfall. Vandringen startade med sol från klarblå himmel och till 15-tiden då apparna visade regn skulle vi ju vara åter. Men då visste vi inte att detta skulle bli vår hittills längsta vandring på 18.6 km.

• 

• 

Misterfalls askäng med hamlade askar och en stor växtrikedom är nog en fin utflykt i sig. Det lär växa både gullviva, svinrot, rödklöver, ormrot, prästkrage, grönvit nattviol och klasefibbla där.

Trollskog tillsammans med vatten och stora stenblock följde sedan. Skummet bildade en häftig hatt tyckte de flesta eller en tårta som jag tyckte. Kanske säger det allt om oss som personer? Eller riktigt så enkelt är det kanske inte!? Kaffepaus nummer ett fick det i alla fall bli vid Humlehögsravinen. Har just läst mig till att den borde heta canyon då den är utmejslad ur berget av vatten. .

• 

• 

• 

Vandringen fortsatte längs grusvägar och även i en del djupa blöta spår. Där var det nära ögat att vi missade en markering då leden vek av och vi hade fullt upp med att hoppa mellan torra tuvor.

Vid Grönebo var det dags för kaffe och mackor och vi bjöds på utsikt över sjön Glimmingen. Mörka moln och en kall vind skrämde oss lite när det var dags att fortsätta. Vi hade börjat inse att 12 km inte stämde, det var lång väg kvar till Kisa.

Tack och lov försvann de mörka molnen och solen värmde på nytt. Många fikakorgar, hundar och bollkastande barn ¨med tillhörande vuxna såg vi längs sjön. Är det en Corona-effekt? Eller brukar man ses här på helgerna? Ingen aning, trevlig i alla fall!

• 

• 

Nedre Föllingen i sikte och delar av sällskapet började få trötthetsutlösa fnitteranfall. Fortfarande långt till Kisa, de där om Mistefall – Kisa 10 km på ett ställe och 12 km på ett annat ställe… glöm det!

Föllingsö bjöd på vackert landskap och även kaffepaus nummer tre för dagen. Vad vore livet utan dessa kaffepauser?

• 

• 

Fortsatt fnittriga vandrade vi med ganska bestämda steg mot slutmålet. Hittar en skylt där vi kan välja Pinnarp 7 km, Horn 24 km…men vi vi vill ju bara till Kisa!

• 

• 

• 

• 

Plötsligt är alla markeringar borta, tur att vi har lite koll på Kisa så vi kommer fram till parkeringen. I samma stund kommer de första regndropparna…

/ China

• 

• 

Efter att i två dagar snurrat runt i en viktig fråga på jobbet kändes det skönt att på valborgsmässoaftons eftermiddag snöra på sig kängorna och bege sig ut. Skogen tar ju emot dig precis som du är, var än du kommer ifrån och oavsett ditt sinnestillstånd. Och den begär ingenting tillbaka – inga svar, inga briljanta idéer eller smarta lösningar. Däremot kan du använda det hjärtslagslånga tomrummet mellan tankarna som naturens självklarhet ger till att skapa distans till det problem du ska bidra till att lösa.

• 

• 

• 

Inom kort kommer du att märka att hjärtat hunnit slå två slag innan du hittar tillbaka till vad du grubblade över, sedan tre, fyra och fem. Stressen sjunker långsamt i kroppen och rinner slutligen ut i marken under dina fötter. Hjärnan famlar förtvivlat ännu en stund efter vad det var som var så viktigt att tänka på men resignerar till slut, lägger sig till ro och nöjer sig med att ta in. Ett annat alternativ är att du redan när du kliver ur bilen lägger dina funderingar i gräset vid vägkanten så kan du, när du kommer tillbaka ett par timmar senare, kika om de ligger kvar. Bli inte förvånad om de vandrat iväg på egna äventyr under tiden du varit borta.

• 

• 

• 

Valborgs vandring gick från Vidingsjö motionscentrum. Där kan man ställa bilen och, om man som jag kommer direkt från jobbet, smita in i omklädningsrummet och byta om. Vi hade bestämt att återuppleva en bit av en av våra första vandringar (Hovetorp-Vidingsjö)  som vi gjorde  tidigt i höstas. Denna gång dock i motsatt riktning och i dagsljus. (Förra gången irrade vi omkring ett par timmar med pannlampor och övertygade varandra om att det nog inte kunde finnas några monster i en så stadsnära skog.)  Första delen av sträckan gick genom Vidingsjö och Ullstämma naturreservat för att efter ca en timmes vandring komma ut i Harvestads och Sturefors vackra jordbrukslandskap. Åkrar i bruk växlade med egenvuxna lyckor i skogen- grunden för matframställan nu och då. Efter två och en halvtimme och 8 kilometer blev vi upphämtade och skjutsade tillbaka till civilisationen där Chinas man väntade med valborgsmässomiddag. / Li

… men idag blev vi varse att vi hamnat på förstasidan av Regionens tidning Hälsotecken. Känns jättekonstigt att se sig själv på en tidning, men vi hoppas verkligen att vi kan inspirera fler till att ge sig ut i skog och mark. Att vandra är en fantastik upplevelse! (men glöm inte kaffetermosen i packningen… läs artikeln så förstår ni!)

/ China

Ibland slår det mig när vi är ute och traskar att det liksom finns som en parallell verklighet vid sidan om den vanliga som vi lever i. Så fort man har slagit igen bildörren och klivit så långt att trafiksuset inte längre hörs så ligger den där. När grönskan slutit sig bakom ryggen och vi inte längre syns från det håll vi kom ifrån är det bara att börja spana. Ibland består den andra världen av den tid som varit, på samma plats men i ett annat århundrade.

Mitt ute i skogen mellan Vårdnäs och Sätravallen ligger ett ödehus. När vi kom dit i skymningen på vår vandring i torsdags kändes stället lite kusligt. De mörka, tomma fönsterrutorna stirrade frågande på oss, som om någon innanför undrade vad vi gjorde där. Förutom skogens ljud var allt tyst och öde. Men så fick vi syn på två grindstolpar stående i gräset och plötsligt fick platsen liv. Har det funnits en grind måste det funnits ett staket. Och om det har funnits staket så måste det funnits något värt att hägna in. En djurfålla, ett trädgårdsland eller bara en plätt på jorden att kalla sin. Annars var det så att man förr satte upp stängsel för att hålla saker ifrån sig, objudna gäster eller skogens djur. Ett rejält staket kanske skyddade barnen som lekte på tunet där nu årets gräs började grönska. När jag kisade med ögonen kunde jag nästan se dem – glada barn, trygga och friska barn men också, i andra tider, ledsna och rädda barn. Barn av alla de slag måste funnits då precis som idag och plötsligt slår tidens bok igen och jag är tillbaka till nuet och den vanliga världen.

• 

• 

• 

• 

Vår senaste vandring blev en fortsättning på ”Rängen runt”, en del av östgötaleden, då nära hemomkring passar bra för de tillfällen när vi går efter jobbet. Vi parkerade bilen på samma ställe som förra veckan, några kilometer söder om Stavsätter, men gick åt andra hållet denna gång. Mycket hade hänt i naturen på bara dessa dagar. Björkarna hade gått från knopp till musöron och på marken började de första gullvivorna titta fram. Vid Kvilla bro kunde vi äta av vår matsäck under körsbärsträdets vita blommor och när vi blev hämtade i Kristineberg 12 kilometer från där vi startade hade hundratals fåglar sjungit för oss ända till skymningen en stund tidigare./ Li

PS Om du vill veta mer om sträckan ”Rängen runt” har de en egen hemsida (www.rangenrunt.se)

Nu är våren här på riktigt och söndagens vandring var alldeles underbar. Vi valde , för första gången, att leta oss ut i den östgötska skärgården för att vandra. Destinationen blev Gryt/ Snäckevarp där Li hittat en rundslinga vilket är önskvärt om man bara vill ta en bil. Våra män följde även med oss på denna tur.

• 

Bilen parkerades i Gryt och vi traskade iväg. En stor del av leden gick längs havet vilket var en ren njutning denna soliga och varma dag.

• 

• 

• 

Drygt 3 timmar senare var vi tillbaka vid bilen, då hade vi gått ca 10.4 km. Glass kändes lockande och vi åkte ut till Fyrudden för att konstatera att de ännu inte öppnat för säsongen. Men vi passade på att njuta en stund av havet och lugnet innan vi letade oss vidare till Valdemarsvik där det fanns öppen affär med glass till de som ville ha.

• 

Trötta och nöjda styrde vi kosan hemåt. För familjen Fahlströms del blev det sedan bakning av surdegspizza, mums var betyget!

/ Catarina

I torsdags ägnade China och jag åt vardagslyx-att vandra i direkt anslutning till jobbet. Tänk att fem minuter över fem lämna ett möte på sjukhuset för att femtio minuter senare befinna sig i skogen. (Nackdelen var ju förstås att jag blev tvungen att byta om till vandringskläder på en skogsväg i svinblåsten.)

Den åttonde sträckan på vår östgötaledsutmaning blev mellan Lämbo och Gräshorva, en del av den 4,5 mil långa rundslingan ”Rängen Runt”. De första kilometrarna gick över hyggen med nedtagen skog utan närmare vattenkontakt som vi bistert travade förbi. Men snart kom vi fram till mer tillmötesgående omgivningar med ekhagar, gamla lador och vackra körvägar.

Halvvägs, vid badet i Stavsäter,  stannade vi och plockade fram vår medhavda matsäck för energipåfyllnad och vila av fötter.

När det var dags att bryta upp efter vår fikastund lät skymningen göra sig påmind och vi kunde konstatera, oklart för vilken gång i ordningen, att det varit bra med en pannlampa . Så när vi tio kilometer och tre timmar från start blev vi upphämtade hade vi vandrat en god stund i mörkret och jag hade lyckats skrämma upp China med både vildsvin och tv-serien ”A Man in a Van” . / Li

Istället för att leta fram kvastar för färd till Blåkulla snörde vi på oss vandringskängorna. Jag är åter och mår bra (efter att ha varit hemma 4 veckor med feber, hosta och noll ork). Nu kändes det alldeles underbart att få ge sig ut igen!

Sträckan vi valde var Gamla Linköping till Vidingsjö. Vi har gjort det förr… det var faktiskt tredje gången gillt!

Hur svårt kan det vara att vandra denna sträcka? Första gången tänkte vi att det här tar inte så lång stund. Vi hade sett skyltar som det stod 5 km på. Ska vi ställa oss på 2 timmars parkeringen? Det gjorde vi inte och tur var väl det. Det här var i september och vandringen landade nog på 8.5 km och det hann börja mörkna. Vi var nästan vilse, ledens orangemarkeringar försvann och vi hittade inte var vi skulle utan började chansa. Vi kom till Vidingsjö till sist och kände att vi måste snart gå denna sträcka igen, men från Vidingsjö till Ga Linköping för att förstå var vi kom bort oss.

Nytt försök en tid senare. Start i Vidingsjö mot Ga Linköping. Det gick jättebra till att börja med, nästan för tydligt med markeringar. Sedan hände något, inga markeringar. Vi hittade en karta där det visade sig att Östgötaleden bara skulle gå ner i en båge och komma upp på nästan samma ställe igen. Kändes inte alls lockande att går den där bågen utan jag övertalade Li om att vi skulle ta en liten genväg. Jag har förstått att jag kommer att få äta upp detta val resten av mitt liv… men till sist dök det upp orangemarkeringar och vi kom fram till målet.

Trots genväg blev inte vandringen kortare denna gång heller. Väl framme i Ga Linköping mötte våra män upp och det blev fika på Dahlbergs café.

• 

• 

Denna skärtorsdag var det alltså tredje gången gillt och för första gången lyckades vi följa Östgötaledens sträckning. Vi kände oss väldigt tillfreds med att ha lyckats, men det är verkligen inte helt enkelt att hitta på några ställen. Där får man chansa och hoppas på att det ska dyka upp rätt färg på markeringarna… och det gjorde det denna gång!

• 

• 

Efter 10 kilometer nådde vi Vidingsjö! Det där med 5 km förstår vi inte och vi är tacksamma att vår orienterande kollega bekräftat för oss att det kan inte stämma med 5 km! Turen är trevlig, men utmaningen är att hitta markeringarna!

/ China