En vandringsblogg
Imorgon (skärtorsdagen) går vi från Gamla Linköping till Vidingsjö med start kl 16.30. Sträckan är mellan 5-8 km beroende på hur många avstickare vi vill göra. Vill du hänga på? Skicka ett meddelande till oss på chili@chilipatur.se. / China och Li
”Men gick jag alena…”
Att vandra ensam är en speciell upplevelse. Det är så lätt att alltid vilja ha någon med sig när man ger sig ut på okända vägar- som stöd, som sällskap, som distraktion. När jag är själv måste jag också ta hand om mig själv. Hålla rädslan för vildsvin på behörigt avstånd så den inte förstör min upplevelse. Eller låta bli att få för mig att jag riskerar möta någon människa som vill mig illa eftersom jag rent logiskt förstår att det vore ganska korkat att stå och vänta på någon att överfalla mitt ute i skogen mellan Bjärka Säby och Sätravallen. Eller avstå från att oroa mig för att jag ska gå vilse när det faktiskt kryllar av orangea ledmarkeringar längs hela vägen. Nej om jag inte vill att rädslan ska begränsa mig måste jag medvetet förhålla mig till den.
Sedan tar det ju också lite längre tid att på egen hand komma in i den meditativa lunken som så snabbt infinner sig under småprat med en annan människa. Hänvisad till mig själv studsar och far tankarna till att börja med i tron att de måste planera färden och kroppen tar en extra stund på sig innan den automatiskt anpassar sig till stigens rötter och stenar. Men efter en kilometer eller två så har själen landat och jag är ett med naturen omkring mig – med fåglarna som kvittrar som besatta i buskarna och med citronfjärilen som lurar mig till ograciösa skutt i tron att jag ska kunna fånga den på bild.
Rytmen i mina steg lugnar till sist mitt sinne och rensar huvudet från det ovidkommande. Kvar är jag, nuet och upplevelsen av allt det levande. Och kanske en liten, liten fundering om det ändå inte är ett vildsvin som skymtar lite längre fram på stigen. / Li
Rubriken är tagen ur en dikt av Nils Ferlin
”Men gick jag allena i många de mil dit oron kallade mej förglömde jag då dessa många de mil för en halv fjärdingsväg med dej? Det gjorde jag ej — blir mitt klumpiga svar, nej, faktiskt: jag gjorde det ej. Men en vackrare väg jag ej vandrat har än en halv fjärdingsväg med dej.”
Eftersom China fortfarande inte är kurant nog, efter fyra veckors förkylning, att fortsätta vår utmaning att gå östgötaledens alla 140 mil roar jag mig att gå utanför den utan henne. Idag gick turen till Bjänleden norr om Roxen. Åk genom Berg mot Stjärnorp, några hundra efter slottsruinen tar du av mot Bjäsätter och fortsätter grusvägen ca 3 km tills du kommer fram till en gammal kvarn. I ett av uthusen kan du köpa en karta för en tjuga och sedan är det bara att knata iväg- 8-9 km på vältrampad skogsstig. Leden är iordningsställd av Vreta kloster hembygdsförening och på ett tjugotal ställen finns det uppsatta informationstavlor som berättar om torp, kolarställen och gamla ridvägar. Spännande, om man som jag, är historieintresserad!
PS, Flora är enligt romarna blommornas och vårens gudinna.
Som motvikt till vårt pandemiska makrokosmos kan det vara vilsamt att betrakta naturens mikrokosmos.
Eftersom China har tillbringat två veckor i sängen och fortfarande är förkyld ville vi inte ”slösa” en östgötaledssträcka utan henne för gårdagens utflykt. Turen gick därför till Glotternskogens naturreservat utanför Norrköping. Strax norr om Åby, längs väg 55, svänger man till höger in på en liten grusväg och efter någon kilometer, när man just bestämt sig för att man kört fel, vidgar sig vägen tillräckligt för att man ska kunna parkera. Redan vid tiotiden stod där ett tjugotal bilar så förmodligen en omtyckt plats för de som känner till den. Vid starten finns en informationstavla med karta över stigarna i området. Så det var bara på med ryggsäckarna och iväg.
Nu har vi ju gått några gånger i Kolmårdens skogar och jag blir alltid lika nyfiken på dess historia. För en östgöte är området förknippat med något lite mörkt och skrämmande, det var där allfarvägarna tog slut och rövarna fanns. Men igår sken solen, lederna var tydligt utmärkta och de enda stigfinnare vi stötte på var glada friluftsmänniskor i massor som eldade, grillade korv, fikade, solade och promenerade. Men visst kan man förstå, ensam ute i skogen för länge sedan, att det måste varit lätt när mörkret föll både se älvorna dansa och trollen försvinna in mellan stenarna.
Tillbaka i den vanliga världen insåg vi att vi hade glömt soppan i bilen så vi fick nöja oss med kaffe och smörgås.
På grund av corona har jag fått nästan alla mina möten avbokade denna vecka så idag har köksbordet varit min arbetsplats och Stångån min utsikt genom fönstret. Men klockan fyra fick det vara nog och jag slog igen locket på min dator. Trots blåsten kändes det inbjudande med en tur i skogen. Det borde gå att hitta äventyr även in på knuten bara inställningen är den rätta. Sagt och gjort, ner med kaffe och bulle i ryggsäcken och på med kängorna. / Li
Ibland, inte helt sällan faktiskt, händer det att China och jag har olika syn på saker och ting. Oftast vill hon följa regler och det som är bestämt och jag vill förhålla mig lite friare, men i ett hänseende i vår utmaning är rollerna ombytta. Det gäller huruvida vi får tillgodoräkna oss de sträckor av östgötaleden som vi vandrade innan vi kom på att vi skulle gå alla 140 milen. Jag tycker att vi ska börja räkna från den dag vi bestämde oss dvs 4 januari 2020 men Catarina tycker att ”har vi gått så har vi gått” även om vi råkade göra det innan dess. Vi brukar roa oss med att fråga människor som kommer i vår väg hur de skulle resonera och det verkar som ungefär hälften tänker som jag (ordning och reda) och hälften håller med Chinas i hennes mer pragmatiska synsätt. Vad tycker ni? Visst kan man inte hålla på och glida på sina utmaningar så där. Eller kan man det? Det kan ju faktiskt vara så att när vi just har avslutat vår etthundratrettioandra mil att jag kommer falla till föga och utan högre moral vilja räkna med de åtta mil som vi gick hösten 2019. / Li
Här nedan kommer ett axplock från dem
I måndags träffade vi de här sköna damerna, fotograf Kajsa Juslin och reporter Maria Carlqvist , i Vidingsjö motionscentrum. De ville göra ett reportage om oss och vår utmaning i regionens tidning Hälsotecken som kommer i slutet av april. Vi fick fejkvandra fram och tillbaka en lång stund innan bilderna blev bra. Kan ju bero på motiven förstås. Tanken var att vi efter intervjun skulle ta oss en tur i skogen men plikterna kallade. Catarina skulle lämna tillbaka några golv och jag ”var tvungen” att göra mina naglar. Man kan ju inte vara skogsmulle jämt!
Vidingsjö förresten är en bra startpunkt om man vill ut och knalla på östgötaleden. Till Bjärka Säby åt ena hållet och Gamla Linköping åt andra. Men det finns även många andra fina rundor som startar där. / Li
Gårdagens tur gick till skogarna runt Rumma (Åtvidaberg). Vi fiskade upp vår nya vandringskompis Erika utanför klädhuset i Falerum och åkte sedan några hundra meter på vägen mot Edsbruk. Där svängde vi vänster mot Holmbo. En bil placerades vid Åsens naturreservat och sedan fortsatte vi till Vadets rastplats där vi startade vår vandring.
Då Erika inte bara är vår nya medvandrare utan faktiskt vårt helt nya kompis ägnades dagens samtal till att lära känna varandra. I början lite trevande – Vad jobbar vi med? Vem lever vi med? Hur många barn har vi och hur gamla är de? – till en bit in på stigen – Vad tycker vi om att göra på fritiden? Vad har vi gjort i livet? – för att mot slutet kommit till frågor som – Är det viktigt för dig att vara kreativ? Tror du på tidigare liv? Det är spännande att fundera över vad jag själv lyfter fram från mitt liv när jag berättar men också ta del av en alldeles ny persons historia. Dessutom är det ju märkligt att jag trots att jag känt Catarina i tjugo år inte hade en aning om att hon spelat mycket tennis när hon var yngre. Varför har hon inte berättat det för mig? Eller kan hon ha gjort det men jag har inte lyssnat tillräckligt noga? Elva kilometer och fyra timmar senare var i alla fall grunden till en ny vänskap lagd och ytterligare en vandringstur planerad.
Dessutom fick vi, när vi stötte på en förvirrad grävling på några meters håll, veta att Erika hade gått djurvårdarlinjen i Lycksele på gymnasiet. Hur coolt är inte det? Det är hon den enda person jag känner som har gjort. Fast det vet jag ju inte säkert förstås för inte har jag tagit mig tiden att fråga alla mina vänner var de gick i skolan. /Li
Ibland på våra vandringar slår vi följe med någon som tycker att vi , när vi ändå är ute i skogen, borde ”förena nytta med nöje”. Frågan om vad som är vad är ju alltid spännande. Vad är ”nytta”? Vad är ”nöje”? För våra medvandrare betyder oftast nyttan att ta sig fram snabbt för ökad kondition, starkare muskler och högre fettförbränning. Och det kanske man kan säga är nyttigt! Men tänk om det för vissa är precis tvärtom, att nyttan med att vandra är att ta sig fram långsammare än vad man brukar. Att samtidigt som man går hinna lyssna på det sirlande ljudet när tusentals duggregnsdroppar faller genom träden. Att ta sig tid att känna lukten av jord eller lägga märke till den ovanliga formen på bergknallen på andra sidan bäcken. För mig är det nyttigt att, en alldeles vanlig vardag när jag hastar fram mellan mina möten, minnas att det just i samma stund, invid stigen mellan Pålhult och Trollegater, ligger en sten täckt med särskilt vacker mossa. En sten utan annat krav på prestation än att ligga just där. Sen är det ju snyggt med muskulösa ben, men det kan man ju få även om man går långsamt. / Li
