En vandringsblogg
… men idag blev vi varse att vi hamnat på förstasidan av Regionens tidning Hälsotecken. Känns jättekonstigt att se sig själv på en tidning, men vi hoppas verkligen att vi kan inspirera fler till att ge sig ut i skog och mark. Att vandra är en fantastik upplevelse! (men glöm inte kaffetermosen i packningen… läs artikeln så förstår ni!)
/ China
Ibland slår det mig när vi är ute och traskar att det liksom finns som en parallell verklighet vid sidan om den vanliga som vi lever i. Så fort man har slagit igen bildörren och klivit så långt att trafiksuset inte längre hörs så ligger den där. När grönskan slutit sig bakom ryggen och vi inte längre syns från det håll vi kom ifrån är det bara att börja spana. Ibland består den andra världen av den tid som varit, på samma plats men i ett annat århundrade.
Mitt ute i skogen mellan Vårdnäs och Sätravallen ligger ett ödehus. När vi kom dit i skymningen på vår vandring i torsdags kändes stället lite kusligt. De mörka, tomma fönsterrutorna stirrade frågande på oss, som om någon innanför undrade vad vi gjorde där. Förutom skogens ljud var allt tyst och öde. Men så fick vi syn på två grindstolpar stående i gräset och plötsligt fick platsen liv. Har det funnits en grind måste det funnits ett staket. Och om det har funnits staket så måste det funnits något värt att hägna in. En djurfålla, ett trädgårdsland eller bara en plätt på jorden att kalla sin. Annars var det så att man förr satte upp stängsel för att hålla saker ifrån sig, objudna gäster eller skogens djur. Ett rejält staket kanske skyddade barnen som lekte på tunet där nu årets gräs började grönska. När jag kisade med ögonen kunde jag nästan se dem – glada barn, trygga och friska barn men också, i andra tider, ledsna och rädda barn. Barn av alla de slag måste funnits då precis som idag och plötsligt slår tidens bok igen och jag är tillbaka till nuet och den vanliga världen.
Vår senaste vandring blev en fortsättning på ”Rängen runt”, en del av östgötaleden, då nära hemomkring passar bra för de tillfällen när vi går efter jobbet. Vi parkerade bilen på samma ställe som förra veckan, några kilometer söder om Stavsätter, men gick åt andra hållet denna gång. Mycket hade hänt i naturen på bara dessa dagar. Björkarna hade gått från knopp till musöron och på marken började de första gullvivorna titta fram. Vid Kvilla bro kunde vi äta av vår matsäck under körsbärsträdets vita blommor och när vi blev hämtade i Kristineberg 12 kilometer från där vi startade hade hundratals fåglar sjungit för oss ända till skymningen en stund tidigare./ Li
PS Om du vill veta mer om sträckan ”Rängen runt” har de en egen hemsida (www.rangenrunt.se)
Nu är våren här på riktigt och söndagens vandring var alldeles underbar. Vi valde , för första gången, att leta oss ut i den östgötska skärgården för att vandra. Destinationen blev Gryt/ Snäckevarp där Li hittat en rundslinga vilket är önskvärt om man bara vill ta en bil. Våra män följde även med oss på denna tur.
Bilen parkerades i Gryt och vi traskade iväg. En stor del av leden gick längs havet vilket var en ren njutning denna soliga och varma dag.
Drygt 3 timmar senare var vi tillbaka vid bilen, då hade vi gått ca 10.4 km. Glass kändes lockande och vi åkte ut till Fyrudden för att konstatera att de ännu inte öppnat för säsongen. Men vi passade på att njuta en stund av havet och lugnet innan vi letade oss vidare till Valdemarsvik där det fanns öppen affär med glass till de som ville ha.
Trötta och nöjda styrde vi kosan hemåt. För familjen Fahlströms del blev det sedan bakning av surdegspizza, mums var betyget!
/ Catarina
I torsdags ägnade China och jag åt vardagslyx-att vandra i direkt anslutning till jobbet. Tänk att fem minuter över fem lämna ett möte på sjukhuset för att femtio minuter senare befinna sig i skogen. (Nackdelen var ju förstås att jag blev tvungen att byta om till vandringskläder på en skogsväg i svinblåsten.)
Den åttonde sträckan på vår östgötaledsutmaning blev mellan Lämbo och Gräshorva, en del av den 4,5 mil långa rundslingan ”Rängen Runt”. De första kilometrarna gick över hyggen med nedtagen skog utan närmare vattenkontakt som vi bistert travade förbi. Men snart kom vi fram till mer tillmötesgående omgivningar med ekhagar, gamla lador och vackra körvägar.
Halvvägs, vid badet i Stavsäter, stannade vi och plockade fram vår medhavda matsäck för energipåfyllnad och vila av fötter.
När det var dags att bryta upp efter vår fikastund lät skymningen göra sig påmind och vi kunde konstatera, oklart för vilken gång i ordningen, att det varit bra med en pannlampa . Så när vi tio kilometer och tre timmar från start blev vi upphämtade hade vi vandrat en god stund i mörkret och jag hade lyckats skrämma upp China med både vildsvin och tv-serien ”A Man in a Van” . / Li
Istället för att leta fram kvastar för färd till Blåkulla snörde vi på oss vandringskängorna. Jag är åter och mår bra (efter att ha varit hemma 4 veckor med feber, hosta och noll ork). Nu kändes det alldeles underbart att få ge sig ut igen!
Sträckan vi valde var Gamla Linköping till Vidingsjö. Vi har gjort det förr… det var faktiskt tredje gången gillt!
Hur svårt kan det vara att vandra denna sträcka? Första gången tänkte vi att det här tar inte så lång stund. Vi hade sett skyltar som det stod 5 km på. Ska vi ställa oss på 2 timmars parkeringen? Det gjorde vi inte och tur var väl det. Det här var i september och vandringen landade nog på 8.5 km och det hann börja mörkna. Vi var nästan vilse, ledens orangemarkeringar försvann och vi hittade inte var vi skulle utan började chansa. Vi kom till Vidingsjö till sist och kände att vi måste snart gå denna sträcka igen, men från Vidingsjö till Ga Linköping för att förstå var vi kom bort oss.
Nytt försök en tid senare. Start i Vidingsjö mot Ga Linköping. Det gick jättebra till att börja med, nästan för tydligt med markeringar. Sedan hände något, inga markeringar. Vi hittade en karta där det visade sig att Östgötaleden bara skulle gå ner i en båge och komma upp på nästan samma ställe igen. Kändes inte alls lockande att går den där bågen utan jag övertalade Li om att vi skulle ta en liten genväg. Jag har förstått att jag kommer att få äta upp detta val resten av mitt liv… men till sist dök det upp orangemarkeringar och vi kom fram till målet.
Trots genväg blev inte vandringen kortare denna gång heller. Väl framme i Ga Linköping mötte våra män upp och det blev fika på Dahlbergs café.
Denna skärtorsdag var det alltså tredje gången gillt och för första gången lyckades vi följa Östgötaledens sträckning. Vi kände oss väldigt tillfreds med att ha lyckats, men det är verkligen inte helt enkelt att hitta på några ställen. Där får man chansa och hoppas på att det ska dyka upp rätt färg på markeringarna… och det gjorde det denna gång!
Efter 10 kilometer nådde vi Vidingsjö! Det där med 5 km förstår vi inte och vi är tacksamma att vår orienterande kollega bekräftat för oss att det kan inte stämma med 5 km! Turen är trevlig, men utmaningen är att hitta markeringarna!
/ China
Imorgon (skärtorsdagen) går vi från Gamla Linköping till Vidingsjö med start kl 16.30. Sträckan är mellan 5-8 km beroende på hur många avstickare vi vill göra. Vill du hänga på? Skicka ett meddelande till oss på chili@chilipatur.se. / China och Li
”Men gick jag alena…”
Att vandra ensam är en speciell upplevelse. Det är så lätt att alltid vilja ha någon med sig när man ger sig ut på okända vägar- som stöd, som sällskap, som distraktion. När jag är själv måste jag också ta hand om mig själv. Hålla rädslan för vildsvin på behörigt avstånd så den inte förstör min upplevelse. Eller låta bli att få för mig att jag riskerar möta någon människa som vill mig illa eftersom jag rent logiskt förstår att det vore ganska korkat att stå och vänta på någon att överfalla mitt ute i skogen mellan Bjärka Säby och Sätravallen. Eller avstå från att oroa mig för att jag ska gå vilse när det faktiskt kryllar av orangea ledmarkeringar längs hela vägen. Nej om jag inte vill att rädslan ska begränsa mig måste jag medvetet förhålla mig till den.
Sedan tar det ju också lite längre tid att på egen hand komma in i den meditativa lunken som så snabbt infinner sig under småprat med en annan människa. Hänvisad till mig själv studsar och far tankarna till att börja med i tron att de måste planera färden och kroppen tar en extra stund på sig innan den automatiskt anpassar sig till stigens rötter och stenar. Men efter en kilometer eller två så har själen landat och jag är ett med naturen omkring mig – med fåglarna som kvittrar som besatta i buskarna och med citronfjärilen som lurar mig till ograciösa skutt i tron att jag ska kunna fånga den på bild.
Rytmen i mina steg lugnar till sist mitt sinne och rensar huvudet från det ovidkommande. Kvar är jag, nuet och upplevelsen av allt det levande. Och kanske en liten, liten fundering om det ändå inte är ett vildsvin som skymtar lite längre fram på stigen. / Li
Rubriken är tagen ur en dikt av Nils Ferlin
”Men gick jag allena i många de mil dit oron kallade mej förglömde jag då dessa många de mil för en halv fjärdingsväg med dej? Det gjorde jag ej — blir mitt klumpiga svar, nej, faktiskt: jag gjorde det ej. Men en vackrare väg jag ej vandrat har än en halv fjärdingsväg med dej.”
Eftersom China fortfarande inte är kurant nog, efter fyra veckors förkylning, att fortsätta vår utmaning att gå östgötaledens alla 140 mil roar jag mig att gå utanför den utan henne. Idag gick turen till Bjänleden norr om Roxen. Åk genom Berg mot Stjärnorp, några hundra efter slottsruinen tar du av mot Bjäsätter och fortsätter grusvägen ca 3 km tills du kommer fram till en gammal kvarn. I ett av uthusen kan du köpa en karta för en tjuga och sedan är det bara att knata iväg- 8-9 km på vältrampad skogsstig. Leden är iordningsställd av Vreta kloster hembygdsförening och på ett tjugotal ställen finns det uppsatta informationstavlor som berättar om torp, kolarställen och gamla ridvägar. Spännande, om man som jag, är historieintresserad!
PS, Flora är enligt romarna blommornas och vårens gudinna.