Det börjar kännas som en vana – torsdag och dags för kvällsvandring. Att skapa en ny vana kan vara både svårt och utmanande, alltför ofta faller det i glömska det man tänkt hålla i. Vi konstaterade idag att vi inte en enda gång känt att vi inte vill gå ut. Även om det kan kännas stressigt på morgonen när jag inser att jag inte lagt fram och förberett kläder och skor kvällen innan som jag tänkt. Men det är så lätt att fånga den underbara känslan jag upplever där ute i naturen. Då är det helt ok att snabbt slänga ner det som behövs för att få till en vandring efter jobbet.
Många nyfikna kossor
Denna kväll började vi vid naturreservatet strax söder om Bjärka Säby och avslutade några timmar senare i Hovetorp. Stressen rinner av oss för varje steg vi tar, tankarna lugnar ned sig och snart känner vi oss som ett med naturen. Den sköna kravlösheten, att bara vara här och nu.
Sträckan är vacker med mycket närhet till vatten. Vi kom iväg ovanligt sent, men med ljusa kvällar så gör det inget. Tänk för några månader sen, då var det mörkt tidigt… alltid lika svårt att förstå nu när det är ljust. Det är charmen med våra årstider! Påminn mig gärna när jag börjar klaga över mörkret i höst…
Ser nu fram mot att krypa till kojs, påfylld med energi av vandring i vår alldeles underbara natur! / China
… ja orden är många för att beskriva den enkla företeelsen att ”förflytta sig genom att växelvis flytta den ena foten framför den andra, som då hålls kvar mot underlaget vanligen med underförstådd riktning framåt” det vill säga att gå. För att variera mitt språk roar jag mig ibland med att byta ordet ”vandra” mot någon synonym som att ”traska”, ”knata” eller ”ströva” men det som ofta slår mig då är att även om den huvudsakliga betydelsen är densamma så finns det små nyansskillnader som gör att, beroende på vilken effekt jag vill uppnå, det ena ordet passar bättre än det andra. När jag listat alla ord jag kom på för ordet ”gå” och gjorde en liten analys blir skillnaderna tydligare. En del av synonymerna ger en indikation på hur snabbt man rör sig- när man ”knatar” verkar man till exempel komma fortare fram till slutdestinationen än om man ”släntrar” som förutom att ”gå nonchalant (hur man nu gör det)” även har en underförstådd betydelse att man rör sig framåt utan att till synes ha ett mål det vill säga att man skulle nästan kunna hamna var som helst. Så om jag vill att min läsare ska förstå att vi idag rörde oss i långsam avkopplande takt väljer jag ett lugnt ord som att ”ströva” men om jag hellre vill signalera att vi är riktiga hurtbullar så ser jag till att vi ”tågar” iväg över pappret.
Andra ”gå-ord” verkar snarare handla om på vilket sätt jag rör mig-om jag vankar omkring förs läsarens tankar till en lätt böljande gång och om jag ”lufsar” eller ”struttar” signalerar jag att gångaren inte riktigt har koll på sin kropp. I kategorin ”gångarter” kan visa komiska poänger intjänas genom att jag sätter in ”fel” ord i berättelsens kontexten. Det blir en roligare bild om jag skriver att China och jag trippade fram över skogshygge än om jag säger att vi stegade över det. Ja så här kan man ju hålla på att leka med ord i det oändliga.
Så här glad är Catarina innan hon får ge sig ut på vandring!
Oavsett hur så tog vi oss idag ytterligare 10,5 km på östgötaleden. Denna gång mellan Österbymo och Rydsnäs och även om det nu kändes som om vi inte kan komma längre söderut i vårt län så saknas det ytterligare en mil innan vi når smålandsgränsen. Vi ställde bilen strax utanför Österbymo och gav oss iväg. Den första kilometern följde vi en gammal banvall där Region Östergötland hade iordningställt en litterär promenad som kantades av skyltar med citat från olika författare med anknytning till Ydre.
Citat från den inledande litterära promenaden
Efter ytterligare några kilometer i skogen gick resten av vandringen på grusväg. I vanliga fall gillar jag inte riktigt att de långa sträckorna på hårt underlag men denna gång var det ändå ganska okej då vägen mestadels gick genom ett böljande jordbrukslandskap.
Smala vägar genom böljande landskap
Våren hade tagit ytterligare ett kliv in i försommaren och gullvivorna som vi sett några veckor nu hade fått sällskap både av violer, smörblommor och syrener. Det är underbart att genom våra vandringar få möta årstiderna genom att i många timmar vistas i dem istället för att bara ett flyktigt betraktande genom ett vardagsfönster. / Li
Gullviva, smörblomma och blå viol!Dagens rastplats- ett par hundra meter bort låg ett vindskydd men det upptäckte vi inte förrän efteråt.
Torsdagens vandring blev Västanvik runt tillsammans med våra män. Bil till Medevi Brunn där vi parkerade och gav oss iväg. Efter en stund fanns det inte lägre några Östgötaledsmarkeringar – det var bara att vända om för att se att de vek av in i skogsdunge som vi missat.
Vi gick varvet motsols – omväxlande väg och skog i början. Sedan kom vattnet och vi kunde alla konstatera att det ÄR något speciellt med vatten. Det är så vackert och rofyllt att vandra längs med. Vättern har min man valt att cykla runt vid flera tillfällen och jag tror att det är en helt annan upplevelse än att vandra längs en sträcka av den. Jag föredrar att vandra längs den, men tänker att det nog dumt att jämföra upplevelser!
Alltid lika skönt att ta av kängorna en stund
Tror att jag tillhör de få som aldrig varit i Varamon så för mig kändes Vättern som en mycket trevlig upplevelse, nästan lite havslikt. Västanvik är ett område där det finns gott om badplatser, stegar från stenar, grillplaster och många Corona-anpassade möbler – ni vet de som är på en rad med stol, bord, stol, bord… vet inte varför jag missade att föreviga dem.
Här började känslan av krokodilträsken i Florida
Det var en lång och vacker sträcka längs vattnet innan vi vek av in i skogen igen. Ett våtmarksområde passerades där tankarna gick till Everglades i Florida. Tack och lov är det ont om krokodiler runt Motala så det kändes tryggt att vandra över de rejäla spängerna. Drygt 13 km senare, efter många sköna små pauser vid vattnet var vi åter i Medevi. Nu kan vi nästan skriva att ”som vanligt” var sträckan längre än de uppgifter vi hade (10.7 km).
Avslutningsvis en glass i solskenet och redo för hemfärd.
Vi börjar planera för att bjuda in till en vandring den 6:e juni. Håll utkik, mer info kommer både här och på Facebook!
Eftersom China just nu är ”ett kravel” (tydligen dalmål för vad vi i Östergötland kallar ”en emlig person”) och inte är fullt återställd efter en elak luftvägsinfektion som hon hade för några veckor sedan valde vi idag en kortare sträcka för vår vandring. Då vi tidigare i vår genade på vår väg genom skogarna mellan Strålsnäs och Mjölby var det bara att återvända till brottsplatsen och göra bot och bättring. Bilen ställdes vid vägen upp till grustäkten strax efter infarten till Bleckenstads gårdsbutik och så gav vi oss av norrut. Vi hann dock inte många meter innan himlen öppnade sig och släppte en hagelskur över oss. Men redan inom några minuter ångrade sig vädergudarna och vi kunde vandra vidare i uppehåll.
Karta över östgötaleden Bleckenstad till Mjölby
Då vi visste att sträckan skulle bli kort idag hade vi bestämt oss för att ägna oss åt vår andra utmaning i friluftssammanhang – att laga mat på stormkök. (Den tredje är att sova utomhus men den väntar vi lite med). Första gången gick det inte så lysande då vi inte lyckades få fyr på eländet med den självtändande startknappen och hade glömt våra tändstickor. Därefter har vi dock fått en grundläggande primusutbildning av Chinas bror så idag kändes vi oss redo att pröva vår vingar på egen hand. Sagt och gjort och det dröjde inte länge förrän pastavattnet bubblade i kastrullen. Till skam och sägandes måste jag väl dock erkänna att jag innan dess hade gömt mig bakom vindskyddet när China tände gasen eftersom jag tycker att hela gasolgrejen är lite läskig (om nu min kamrat är ett kravel så måste nog jag tillstå att jag är en fegis).
Efter att ha inmundigat gemelli och köttfärsås med riven parmesan var det dags att dra vidare. Väl framme vid Eriksdal vände vi och gick för första gången tillbaka samma väg som vi kommit. Efter en avslutande sväng till gårdsbutiken i Bleckenstad och inköp av blåbärsaft var vi tillbaka vid bilen. Trots en sträcka på 6,6 km hade vi bara gått 3 NYA kilometer på Östgötaleden. Med sådan dagsetapper lär det dröja innan vi är klara med vår utmaning. Men å andra sidan har vi idag blivit kompis med ett gasolkök!
Idag hade vi tänkt att strunta i vår lilla utmaning och istället utmana de som tycker att vi borde se till att gå alla östgötaledens sträckor först innan vi sticker näsan utanför länet. Därför stack vi iväg på en liten rebellvandring runt Nävsjön, ett par mil utanför Nyköping (Sörmalnad!). En vacker sträcka på 8 km med mycket varierande natur. För mig som har norrlandspåbrå kändes det bitvis som att vandra i Västerbotten. Om du vill dit så styr du kosan mot Nävekvarn och strax innan du kommer in i samhället norr ifrån tar du av vid skylten ”Nävsjön 5”. Se upp så du inte kör över de uppspelta fjäderfäna som verkar häcka i området.
Undrar just vad hönor tycker om att leka. Hoppa (höns)hage? Akta sig för (ved)kubben?Dagens fikautsikt
Vad gjorde han här?
På våra vandringar går vi förbi både det ena och det andra stället
Efter ett par kilometers vandring insåg vi att vi nog inte var så revolterande som vi trodde då vi blev varse att halva sjön ligger i Sörmland och halva i Östergötland. Väl hemma igen kunde vi dessutom konstatera att hela sträckan fanns med på östgötaledens hemsida och följaktligen ska räknas med i vår utmaning. Så mycket för det utbrytarförsöket!
På gårdagens vandring började vi, som några gånger förr, fundera på vad vi har gett oss in på. Att gå 140 mil och dessutom blogga om det! Om det bara hade varit en utmaning oss emellan hade vi ju långsamt kunnat låta den lösas upp till något i stil med ”det vore väl roligt att om vi kunde gå några mil häromkring” . Men det funkar ju inte riktigt så längre när vi offentligt sagt att vi ska gå hela Östgötaleden. Sedan det kom ut har vi fått både många glada tillrop och flera som vill följa med oss och traska. Men 140 mil- det är långt – som från Linköping till Kiruna. China vill dela den framtida sträckan i 10-tals mil (egentligen vill hon inte tänka alls på hur långt vi har kvar men om hon måste…) och jag i tiondelar. Fördelen med det är ju att vi oftare kan fira våra delmål. De kommer ju bara sammanfalla när vi har nått halvvägs och när vi är klara. Just nu har vi gått 15 mil (om vi inte räknar med det som vi gick innan utmaningen startade) och alltså passerat två milstolpar, tio mil och fjorton mil. Vi har alltså bara fem mil till nästa delmål eller tretton om vi räknar på mitt sätt. Så höll vi på igår och dividerade (och adderade) när vi plötsligt blev alldeles matta över hur långt det faktiskt är kvar. Är det värt det? Men just i samma ögonblick, på en öde grusväg mitt ute i ingenstans, dök en ängel upp. På mountainbike susade hon förbi och tjoade ”det är ju ni, från Hälsotecken! Vilken rolig idé!” innan hon försvann i ett dammoln med sina änglakompisar. Kvar stod vi på vägen och hittade hem i tanken. Det är ju därför vi gör det, för att det är ”en sån himla rolig idé!”. Och med förnyad energi började vi gå, mot Bjärka Säby och mot Kiruna!
Gårdagens vandring gick mellan Kristineberg och Säby Västerskog (ca 14 km) och är en fortsättning på vår färd ”Rängen runt”. Vi ömsom tassade i marker där vi gått förut och erövrade nya stigar. En blåsig dag mojnade till en stilla kväll och vi kunde konstatera att vitsipporna i veckan hade bestämt att börja dra sig tillbaka för att lämna plats för nya kompisar. Efter fem timmars utevistelse (det tar tid om man ska hinna med att både fika och fota utöver vandrandet) blev vi upphämtade och tillbakaskjutsade till bilen.
Trötta fötter, men lyckliga vandringssjälar kan sammanfatta dagens vandring.
Våra två vandringskompisar för dagen, Erika och Maria, mötte upp på Coop-parkeringen i Kisa. Med den ena bilen åkte vi till vår startpunkt strax innan Misterfall. Vandringen startade med sol från klarblå himmel och till 15-tiden då apparna visade regn skulle vi ju vara åter. Men då visste vi inte att detta skulle bli vår hittills längsta vandring på 18.6 km.
Erika
Maria
Misterfalls askäng, ett levande fornminne.
Misterfalls askäng med hamlade askar och en stor växtrikedom är nog en fin utflykt i sig. Det lär växa både gullviva, svinrot, rödklöver, ormrot, prästkrage, grönvit nattviol och klasefibbla där.
Trollskog tillsammans med vatten och stora stenblock följde sedan. Skummet bildade en häftig hatt tyckte de flesta eller en tårta som jag tyckte. Kanske säger det allt om oss som personer? Eller riktigt så enkelt är det kanske inte!? Kaffepaus nummer ett fick det i alla fall bli vid Humlehögsravinen. Har just läst mig till att den borde heta canyon då den är utmejslad ur berget av vatten. .
Hatt eller tårta!?
Vandringen fortsatte längs grusvägar och även i en del djupa blöta spår. Där var det nära ögat att vi missade en markering då leden vek av och vi hade fullt upp med att hoppa mellan torra tuvor.
Vid Grönebo var det dags för kaffe och mackor och vi bjöds på utsikt över sjön Glimmingen. Mörka moln och en kall vind skrämde oss lite när det var dags att fortsätta. Vi hade börjat inse att 12 km inte stämde, det var lång väg kvar till Kisa.
Tack och lov försvann de mörka molnen och solen värmde på nytt. Många fikakorgar, hundar och bollkastande barn ¨med tillhörande vuxna såg vi längs sjön. Är det en Corona-effekt? Eller brukar man ses här på helgerna? Ingen aning, trevlig i alla fall!
En söt igelkott tyckte vi oss se i stenblocket
Nedre Föllingen i sikte och delar av sällskapet började få trötthetsutlösa fnitteranfall. Fortfarande långt till Kisa, de där om Mistefall – Kisa 10 km på ett ställe och 12 km på ett annat ställe… glöm det!
Föllingsö bjöd på vackert landskap och även kaffepaus nummer tre för dagen. Vad vore livet utan dessa kaffepauser?
Varmt kaffe, torra strumpor och en fundering på hur lång dagens vandring kommer att bli… de där 12 km är passerade med marginal.
Fortsatt fnittriga vandrade vi med ganska bestämda steg mot slutmålet. Hittar en skylt där vi kan välja Pinnarp 7 km, Horn 24 km…men vi vi vill ju bara till Kisa!
Älskar vitsippor…
Plötsligt är alla markeringar borta, tur att vi har lite koll på Kisa så vi kommer fram till parkeringen. I samma stund kommer de första regndropparna…
Efter att i två dagar snurrat runt i en viktig fråga på jobbet kändes det skönt att på valborgsmässoaftons eftermiddag snöra på sig kängorna och bege sig ut. Skogen tar ju emot dig precis som du är, var än du kommer ifrån och oavsett ditt sinnestillstånd. Och den begär ingenting tillbaka – inga svar, inga briljanta idéer eller smarta lösningar. Däremot kan du använda det hjärtslagslånga tomrummet mellan tankarna som naturens självklarhet ger till att skapa distans till det problem du ska bidra till att lösa.
Inom kort kommer du att märka att hjärtat hunnit slå två slag innan du hittar tillbaka till vad du grubblade över, sedan tre, fyra och fem. Stressen sjunker långsamt i kroppen och rinner slutligen ut i marken under dina fötter. Hjärnan famlar förtvivlat ännu en stund efter vad det var som var så viktigt att tänka på men resignerar till slut, lägger sig till ro och nöjer sig med att ta in. Ett annat alternativ är att du redan när du kliver ur bilen lägger dina funderingar i gräset vid vägkanten så kan du, när du kommer tillbaka ett par timmar senare, kika om de ligger kvar. Bli inte förvånad om de vandrat iväg på egna äventyr under tiden du varit borta.
Valborgs vandring gick från Vidingsjö motionscentrum. Där kan man ställa bilen och, om man som jag kommer direkt från jobbet, smita in i omklädningsrummet och byta om. Vi hade bestämt att återuppleva en bit av en av våra första vandringar (Hovetorp-Vidingsjö) som vi gjorde tidigt i höstas. Denna gång dock i motsatt riktning och i dagsljus. (Förra gången irrade vi omkring ett par timmar med pannlampor och övertygade varandra om att det nog inte kunde finnas några monster i en så stadsnära skog.) Första delen av sträckan gick genom Vidingsjö och Ullstämma naturreservat för att efter ca en timmes vandring komma ut i Harvestads och Sturefors vackra jordbrukslandskap. Åkrar i bruk växlade med egenvuxna lyckor i skogen- grunden för matframställan nu och då. Efter två och en halvtimme och 8 kilometer blev vi upphämtade och skjutsade tillbaka till civilisationen där Chinas man väntade med valborgsmässomiddag. / Li
Inne i skogen låg en gammal lantbruksfastighet. Lagården var borta sedan länge men i gräset stod mjölkkrukorna kvar.
