Stående på klippor högt över en alldeles stilla Vättern, med en sol som fortfarande värmer och en alldeles klarblå hösthimmel. I den stunden känns allt så rätt, så skönt, så avslappnande och samtidigt så energigivande… ja nästan en känsla av pånyttfödelse!?
För er som undrat om vi gett upp vår utmaning att vandra hela Östgötaleden så är svaret nej! Men det har varit ett lååååångt uppehåll då jag (China) har kämpat med sviter efter sannolik Covid i våras och när jag ändå var i farten så fick jag en plantar fasciit (typ hälsporre) och då gick det inte heller att vandra på grund av smärta. Men nu känns det riktigt bra igen och så hoppas vi att det håller i sig så att vi får möta Östergötland ute även denna höst.
Vår vandring denna fantastiska höstdag blev Ellen Keys led på Omberg. Den går över stock och sten, i alla fall över otroligt mycket rötter. Det gällde att hålla tungan rätt i mun, närheten till stup var det gott om. Vår start och slutpunkt var Stocklycke.
Uppvuxen i Dalarna som jag är tog det lång tid att förstå att man som östgöte gärna letar sig till Omberg för att bestiga berg och njuta av utsikt. Hemma i Smedjebacken hade jag Uvberget, som höjdmässigt nog är ganska likt Omberg, alldeles bakom vårt hus. Men det fantastiska med Omberg är nog den omväxlande naturen och närheten till Vättern. Måste ändå tillägga att ”hemma” fanns den stora sjön Barken, men den såg man bara på håll från utsiktstornet.
Som vi tidigare skrivit är det inte att skynda fram som är vår melodi utan att uppleva och ta in naturen och att njuta av timmarna utomhus. När vi kom tillbaka var det bara vår bil och en husbil kvar på parkeringen, men det var fortfarande ljust. Vi fick många sköna timmar utomhus.
Denna led går över Hjässan så även den långsträckta utsikten fanns med. Jag vandrar med stavar, Li utan, men väl uppe på Hjässan såg vi även andra hjälpmedel som njöt av utsikten 🙂
Ellen Keys Strand har stängt för säsongen så det får bli en ny tur när det finns möjlighet till en guidad tur i vår. Trädgården bjöd ändå på mycket trevligt.
Under sista biten av leden sjönk temperaturen och vi fick ta på oss långärmad tröja. Solens strålar silades så vackert mellan träden, men hade slutat värma så dags.
En alldeles underbar vandring blev det för oss och jag känner hur mycket jag har saknat detta! Vår natur ger så mycket att bara njuta av eller förundras över. Jag förundras även över kroppens förmåga att läka – men det är så svårt ibland att ta det lugnt och ge kroppen den tid som behövs. Men nu hoppas jag att kroppen och jag håller för många vandringar framöver. Li har vandrat med andra vänner under min frånvaro. De har både vandrat på Östgötaled, men även i fjällvärlden. Vi får se om det kommer lite bilder även från de äventyren framöver.
Boken jag läser just nu heter Förundrans effekten (av Katrin Sandberg och Sara Hammarkrantz) och inspirerade mig till rubriken på dagens blogg. Här kommer några rader ur boken hämtade från Göran Rosberg.
”Förundran är ett odelat vackert ord i min vokabulär. Man förundras inte över det som gör världen mindre och mörkare. Man förundras inte över Auschwitz. För sånt finns det andra ord för – eller inga ord alls. Man förundras över det som gör världen lite större och ljusare. Att förundras är att leva upp en smula, ja kanske rentav att få se en glimt av något som, om det inte vore så missbrukat, skulle kunna kallas meningen med livet.
Att leva, tror jag, är att för en kort tid ha privilegiet att få förundras. Förundras och häpnas. Att bli slagen av häpnad är en av de få saker man gärna vill bli slagen av. En människa som väcker vår förundran är oftast en människa som vi är tacksamma över att ha fått lära känna…//
Att kunna förundras, slår det mig, det är att aldrig ta något för givet…// ”