Det finns en del uttryck om karaktärsdrag hos boende i olika delar av vårt land – norrlänningar är tystlåtna, göteborgare glada, skåningar gillar mat och smålänningarna är just sparsamma. Man kan ju undra var sådana föreställningar kommer ifrån. Är det för att skåningarna har haft både fisk och rovor att mumsa på genom tiderna som fött idén att de gillar att äta? Eller har det med naturen i respektive landskap att göra att invånarna fått rykte om sig att vara på ett speciellt sätt? Är det lättare att vara uppåt bland kobbar och skär på västkusten än i skogarna i Värmland? Kanske skulle det resonemanget åtminstone kunna hålla för norrlänningarna…
…för ibland är det ju ganska långt till nästa talbara levande väsen.
Men kan det vara naturen som även präglat smålänningarna? Självklart måste det vara skillnaden i omgivningarna som gör att det är lättare att låta pengarna rulla norr om smålandsgränsen…
….än söder om den….
För det kan väl inte vara så att alla invånarna i Sveriges land i medeltal är ungefär lika spralliga, ordkarga, hungriga och ekonomiska? Men det förstås, om det skulle gälla för alla svenskar så skulle det ju kunna vara så att det även gäller för alla andra människor i världen. Och hur skulle det se ut?
Den 19 december blev vi skjutsade av denne generöse smålänning till södra länsgränsen för att därifrån ta oss upp till Malma utanför Rydsnäs, en vandring på 11 km. I den första sol som synts till på flera veckor kunde vi återigen konstatera att det är väldigt mysigt att värma och äta soppa i skogen.
Det är tur att Lucia lyste upp morgonen denna dag då gråvädret legat kompakt över Östergötland eller hela Sverige till och med den senaste tiden.
Dagens tur startade vid Jursla gammelskog. Gott om bilar av olika slag. Dels är det ett flertal motionsspår som går här och så var det även ett gäng som hade radiostyrda bilar som de körde över stora stenhällar. En ovanligare start på vår vandring helt enkelt.
Många motionsspår och lite förvirrande ledmarkering till att börja med. Skylt med pilar åt alla 4 håll… vart är vi på väg? Det gäller ju att gå åt rätt håll eftersom den andra bilen står parkerad vid det tänkta målet med vandringen.
Pilar åt alla håll, vart är vi på väg?
Det märktes att leden är väl använd här både av vandrare och av cyklister, dagen till ära var den även extremt lerig. Vi höll oss på benen, värre var det för en del cyklister som for omkull på hala rötter.
Lervälling
Östgötaleden innehåller en del avstickare mellan olika delar av leden. Idag blev det en extra sväng ned till Ågelsjön och tillbaka till vår del av leden så att vi får med alla delar av leden. Li håller stenkoll på ev missade små sträckor som vi får se till att gå vid tillfälle. Jag tycker inte att det är riktigt så noga, men men… det blir nog bra till sist!
Denna dag var det en PREMIÄR… vi kokade vårt eget kaffe! Det var längesedan som vi fick en kaffekanna av min bror och fru, men vi har alltid varit lite bekväma och haft med oss kaffe i termos. Men nu var det dags att koka eget kaffe. När vi väl stod där ute fick vi ta till lite hjälp i form av ”ringa en vän”. Li´s kusin fick lotsa oss i kaffekokkonsten – koka upp, hälla på lite kallt vatten, låt det dra, hälla upp och hälla tillbaka några gånger. sedan var det dags att dricka och vi blev inte besvikna, det smakade riktigt gott!
Ytterligare några timmar senare var vi framme vid målet för dagen, Bergkulla parkering. Det gick åt pannlampor även idag den sista biten. När det väl börjar skymma så går det fort. En skön Lucia-dag blev det i skogen / Catarina
Nu är vi under en tid varit på väg genom vår andra vandringshöst. En annorlunda tid på många vis men där de många timmarna ute på helgen skapat en stabil plattform för den kommande veckan. Tankningen av ljus som gjort att de korta dagarna inte känts lika förtvivlat underdimensionerade. De många stegen som drivit stressen ur kroppen och samtalen som bearbetat händelser och fått livets insikter att lägga sig på plats. Höstens övergång i vinter speglas i vårt vardagsliv just nu när existensens framåtriktade kraft bromsas in och längtan att växa och utvecklas får sättas på paus. Precis som naturen delar av året motas in i vila tvingas även vi människor i dessa tider till en stillhet som vi inte är vana vid och som de flesta av oss inte önskat. Men om vi låter frustrationen sjunka undan och ägnar en stund då och då av all vår frigjorda tid till eftertanke och begrundan över det liv vi lever här på jorden så kanske, kanske vi i vår vaknar upp till en uppgraderad version av oss själva.
Helgens vandring tog oss mellan Göstrings urskog och Trehörna (sydväst om Boxholm), 14 km som delvis tillryggalades i kompakt mörker. Om vi inte varit utrustade med pannlampor hade vi spatserat rakt ut i Älggölens kalla vatten (vi var på god väg). Trots medhavd lunch, som tillagades på gasolkök, råkade vi på vägen hem hamna på ett av Mjölby stads finare etablissemang.
Söndag morgon, klockan ringer och jag kan inte påstå att jag skuttar ur min säng. Det känns som att få dra täcket över huvudet och somna om lockar betydligt mer. Men det är vandringsdag idag så det blir till att masa sig ur sängen. Packar det sista som ska med i ryggan. Funderar på lämplig klädsel när jag ser snöflingorna falla utanför fönstret. Underställ i ull får det bli.
Dagens vandring är tänkt att bli rundslingan som finns mellan Sya och Mjölby. Blir upphämtad av Li och vi åker mot Sya. Eftersom jag inte är uppväxt i Östergötland har jag ganska dålig geografisk koll, litar alltid på att Li har koll och vet hur vi ska åka.
Vi svänger av mot Veta och redan då borde jag ha anat ugglor i mossen, men det gör jag inte. Står en skylt om keramik och äggbod och där svänger vi in på gårdsplanen. Så här brukar vi ju inte börja våra vandringar, men i samman ögonblick ser jag mina favoriter från Örebro och förstår varför vi är just här! Stora sonen Hampus med flickvän Elin står där och väntar på oss. Naturligtvis är allt väl planerat och de ska med på dagens tur, så glad och överraskad jag blev!
Hyacintvaser
Min vackra nyinköpta skål
Elins kompis har öppnat en keramikbod, Strömsnäs egendom
Vi börjar med ett besök i den röda ladan där Josephine säljer sin keramik. Några alster får följa med oss hem. Kika gärna in på hennes sida på Instagram ”fatjosiekeramik” eller på Facebook ”Fatjosiekeramik”. Där finns härliga bilder och information om nästa tillfälle ladan är öppen igen. Väl värt ett besök!
Dags att ge oss av, men eftersom vår startpunkt sammanfaller med veganfiket Bahnhof i Sya så började vi helt enkelt där med kaffe och goda tillbehör.
Bahnhof i Sya
Till sist är det dags att snöra på oss kängorna, kränga på ryggorna och ge oss ut på dagens vandring. Vi går mot Sya skidstadion och vidare mot Mjölby. Leden går omväxlande på små grusvägar, elljusspår, skogsstigar och avslutningsvis på handhuggen gatsten.
Längs vägen fanns en fin grillplats där vi packade upp våra gaskök. Nu har även jag ett eget (fin födelsedagspresent) vilket var perfekt när vi skulle värma soppa till oss alla fyra. Li hade lagat jättegod linssoppa! Hampus gjorde upp en liten eld där han och Elin grillade sina smörgåsar.
En del av leden får man vandra på gamla ”Riksettan”. Där ligger handhuggen gatusten i en bågformad diagonalsättning, en fantastiskt vacker väg! Riksettan var huvudvägen mellan Helsingborg och Stockholm som sedan 1962 skyltades om och blev Europaväg 4.
Sista sträckan för oss var längs vatten vilket vi inte såg så mycket av i mörkret. Det fanns däremot ett gäng änder som blev mycket upprörda och irriterade över att vi kom gående på stigen alldeles för nära där de slagit läger för natten. Under högljudda protester flög de ner till vattnet och tjattrade massor på oss.
Vandringen slutade på 15 km och vi skiljdes nöjda åt efter många härliga timmar tillsammans ute i naturen längs Östgötaleden.
Ni borde ju vlogga så att det syns att vi vinkar och säger hej till alla! För närvarande är Li och jag helt nöjda med en blogg, men man vet ju aldrig vad som kan hända framöver…
