En vandringsblogg
Det är nog den vanligaste frågan vi får när någon frågar om vår östgötaledsutmaning. Här är svaret – vi har just passerat 30 mil! Det känns ganska otroligt och ändå har vi ju haft långa uppehåll på grund av att China blev sjuk. 31 turer har det blivit hitintills och imorgon stundar den trettioandra- vi har ju 110 mil kvar att gå! Här kommer lite bilder från de sju vandringar vi varit iväg på sedan vi var på Omberg den 30 september.
Stående på klippor högt över en alldeles stilla Vättern, med en sol som fortfarande värmer och en alldeles klarblå hösthimmel. I den stunden känns allt så rätt, så skönt, så avslappnande och samtidigt så energigivande… ja nästan en känsla av pånyttfödelse!?
För er som undrat om vi gett upp vår utmaning att vandra hela Östgötaleden så är svaret nej! Men det har varit ett lååååångt uppehåll då jag (China) har kämpat med sviter efter sannolik Covid i våras och när jag ändå var i farten så fick jag en plantar fasciit (typ hälsporre) och då gick det inte heller att vandra på grund av smärta. Men nu känns det riktigt bra igen och så hoppas vi att det håller i sig så att vi får möta Östergötland ute även denna höst.
Vår vandring denna fantastiska höstdag blev Ellen Keys led på Omberg. Den går över stock och sten, i alla fall över otroligt mycket rötter. Det gällde att hålla tungan rätt i mun, närheten till stup var det gott om. Vår start och slutpunkt var Stocklycke.
Uppvuxen i Dalarna som jag är tog det lång tid att förstå att man som östgöte gärna letar sig till Omberg för att bestiga berg och njuta av utsikt. Hemma i Smedjebacken hade jag Uvberget, som höjdmässigt nog är ganska likt Omberg, alldeles bakom vårt hus. Men det fantastiska med Omberg är nog den omväxlande naturen och närheten till Vättern. Måste ändå tillägga att ”hemma” fanns den stora sjön Barken, men den såg man bara på håll från utsiktstornet.
Som vi tidigare skrivit är det inte att skynda fram som är vår melodi utan att uppleva och ta in naturen och att njuta av timmarna utomhus. När vi kom tillbaka var det bara vår bil och en husbil kvar på parkeringen, men det var fortfarande ljust. Vi fick många sköna timmar utomhus.
Denna led går över Hjässan så även den långsträckta utsikten fanns med. Jag vandrar med stavar, Li utan, men väl uppe på Hjässan såg vi även andra hjälpmedel som njöt av utsikten 🙂
Ellen Keys Strand har stängt för säsongen så det får bli en ny tur när det finns möjlighet till en guidad tur i vår. Trädgården bjöd ändå på mycket trevligt.
Under sista biten av leden sjönk temperaturen och vi fick ta på oss långärmad tröja. Solens strålar silades så vackert mellan träden, men hade slutat värma så dags.
En alldeles underbar vandring blev det för oss och jag känner hur mycket jag har saknat detta! Vår natur ger så mycket att bara njuta av eller förundras över. Jag förundras även över kroppens förmåga att läka – men det är så svårt ibland att ta det lugnt och ge kroppen den tid som behövs. Men nu hoppas jag att kroppen och jag håller för många vandringar framöver. Li har vandrat med andra vänner under min frånvaro. De har både vandrat på Östgötaled, men även i fjällvärlden. Vi får se om det kommer lite bilder även från de äventyren framöver.
Boken jag läser just nu heter Förundrans effekten (av Katrin Sandberg och Sara Hammarkrantz) och inspirerade mig till rubriken på dagens blogg. Här kommer några rader ur boken hämtade från Göran Rosberg.
”Förundran är ett odelat vackert ord i min vokabulär. Man förundras inte över det som gör världen mindre och mörkare. Man förundras inte över Auschwitz. För sånt finns det andra ord för – eller inga ord alls. Man förundras över det som gör världen lite större och ljusare. Att förundras är att leva upp en smula, ja kanske rentav att få se en glimt av något som, om det inte vore så missbrukat, skulle kunna kallas meningen med livet.
Att leva, tror jag, är att för en kort tid ha privilegiet att få förundras. Förundras och häpnas. Att bli slagen av häpnad är en av de få saker man gärna vill bli slagen av. En människa som väcker vår förundran är oftast en människa som vi är tacksamma över att ha fått lära känna…//
Att kunna förundras, slår det mig, det är att aldrig ta något för givet…// ”
Torsdagens kvällsvandring gick av stapeln i Mjölbytrakten. Vi parkerade nära potatisrondellen för att ta oss en bit söder ut. Östgötaleden bjuder på variation, vi började på en gångväg med bullrande trafik från både E4:an och väg 32. Men efter en stund hade vi kommit in i vår lunk, trafiken hördes långt bort och den sköna och avkopplande känslan var på plats i kroppen.
Vid nästan alla vandringar brukar vi tycka att skogen och omgivningen känns unik och ny. Men den här gången tyckte vi att vi kände igen oss, vi har vandrat några delsträckor där tidigare och skogen kändes bekant på ett trevligt sätt.
Vem ska man lita på!? Denna kväll hade apparna sagt att det inte skulle bli regn, regnjackorna lämnades därför kvar i bilen. Halvvägs på vår vandring började himlen mörkna på det sätt som brukar innebära regn. Vi bestämde oss för att prioritera ett fikastopp Innan regn. På varsin mossbädd slog vi oss ned och drack vårt kaffe och åt mackorna. Packade ihop och fortsatte mot Eriksdal där den andra bilen stod och väntande.
Regnet kom och blöta blev vi, men det var mer av ett stilla sommarregn än de ösregn som kommit vid andra tillfällen denna sommar. Det där med kläder efter väder är inte så lätt.
Innan vi var framme vid bilen passerade vi ett häftigt område med jätteblad, såg ut som enorma rabarberblad på höga stjälkar.
Avslutningsvis kommer här några bilder från Tempelleden i Fredrika från förra veckan. Vi hade då fått låna med oss det fyrbenta charmtrollet Gismo.
Parallellt med vår östgötaledsutmaning har vi också en önskan att besöka landets alla nationalparker. Vi började med Tiveden i närheten av Karlsborg i april och passade idag på att besöka Björnlandets nationalpark som bara ligger 3,5 mil från stugan i Tallsjö. Så nu är det bara 27 parker kvar!
Dagens tur blev 8,5 km (Guldbäcksleden) och vi tog god tid på oss. Rastade i tystnad i solen, lät elementen omsluta oss och när vi kände oss tillräcklig vindbadade vandrade vi vidare. Li drack myrvatten (mindre gott), Hampus drack källvatten (bättre) och China konstaterade att hon inte var tillräckligt törstig för att kravla sig ner på marken. Efter knappt sex timmar var vi tillbaka vid bilen.
När en lika gärna kan sitta i en stuga i den skogen och glo in i elden. Den här veckan är Chili på långtur till den lilla byn Tallsjö i Västerbottens inland. För tredje året i rad är vi här för att vila, spela spel och fördjupa oss i livets mysterier. Det var för övrigt här som vi förra året bestämde oss för att börja vandra när vi kom hem. Och det har vi hållit! I år är Chinas son Hampus med så vi har minskat medelåldern i samtalet med tio-femton år och det är bra för spänsten i tanken. Dagens mini-vandring gick till Skalmsjöstugan, som min farfar byggde för 50-60 år sedan. Och det var där det slog oss – varför någonsin stressa mer.
Efter två veckors uppehåll på grund av mycket jobb och nedsatt hälsa har vi äntligen kommit ut på två kortare vandringar. Förra söndagen gick turen till Skogsjöområdet i Mjölby där vi ställde en bil och sedan fortsatte till Örbackens naturreservat. Naturreservatet är slutet av Östgötaleden i området och tanken var att vi skulle göra färdigt den delen men det satte ett gäng kor P för. Mina medvandrare vägrade av någon outgrundlig anledning att kliva in i hagen till dem så vi kunde ta oss till startpunkten. Men men det gör ju bara att vi får det stora nöjet att komma tillbaka till platsen och gå de 400 meter som saknas. Vägen gick genom ett omväxlande landskap och efter sex kilometer var vi tillbaka vid Skogsjön där vi avslutade med att fika.
På midsommarafton var det dags igen. China hade övertalat mig att det är viktigare att vandra än att städa och det hade hon alldeles rätt i. Denna gång var planen att gå de kilometrar som var kvar på vår tur Rängen Runt. Vi startade vid Ebbetorp på vägen upp mot Stavsäter utanför Sturefors och gav oss av mot Hovetorp, en tur på ca 5 kilometer.
På vägen roade vi oss med att filosofera om vad smarthet är för något. Är att vara smart samma sak som att vara duktig på logisk tänkande? Eller handlar det om att kunna sätta ihop kunskaper från olika områden och på så sätt skapa nya insikter? Behöver man kunna omsätta sin smarthet till något som andra människor kan uppfatta för att vara smart eller kan vara smart bara för sig själv utan att någon annan vet om det? Vad är skillnad mellan vara smart och intelligent? Ja, så höll vi på ganska länge innan vi kom fram till, som så ofta förr, att det nog inte spelade så stor roll. Människor är som de är och de allra flesta mår bra av att inte värderas eller sättas in i ett fack. Det var nog det smartaste vi fick ut av den diskussionen.
China och jag hade inte varit ute många svängar och vandrat innan vi började jämföra sträckor vi gått. Stigarna i Viggeby är nog lite trevligare att traska på än vägen längs Kinda kanal, det är vackrare i Gryt än i skogarna runt Kisa, det är finare med sjöutsikt än utan, det är skönare att gå på skogstig än på grusväg. Så kan vi hålla på i all oändlighet. Men tänk om vi istället tänkte, oavsett var vi sätter ner våra tassar, att det är vackrare just här än någonstans där det är fulare. Det är vackrare ute i busken söder om Mjölby än vad det är på återvinningscentralen eller det är mysigare att gå över ett kalhygge utanför Österbymo än vad de är att gå genom ett industriområde. Eller tänk om vi helt vände upp och ner på våra inbitna vanor och slutade jämföra alls och kände att oavsett hur det är någon annanstans så är det bra att gå just här just nu – i solen, i skogen, med kaffe i en termos i ryggsäcken, tillsammans med människor som jag tycker om – kan det bli mycket bättre. Och i samma sekund som tanken slår mig inser jag att jag har börjat jämföra igen.
Söndagens vandring gick Stegeborg runt, en slinga på 14 kilometer, genom skogar och hagar, över sädesfält och hällar, förbi kyrkor och gamla borgruiner. Solen sken från en klarblå och vinden fläktade lagom sval. Mors dag, pingstdagen och Göran och Chinas bröllopsdag! En underbar dag och ändå smyger sig frågan på – Var det inte lite finare den dagen vi gick längs Vättern?
Det börjar kännas som en vana – torsdag och dags för kvällsvandring. Att skapa en ny vana kan vara både svårt och utmanande, alltför ofta faller det i glömska det man tänkt hålla i. Vi konstaterade idag att vi inte en enda gång känt att vi inte vill gå ut. Även om det kan kännas stressigt på morgonen när jag inser att jag inte lagt fram och förberett kläder och skor kvällen innan som jag tänkt. Men det är så lätt att fånga den underbara känslan jag upplever där ute i naturen. Då är det helt ok att snabbt slänga ner det som behövs för att få till en vandring efter jobbet.
Denna kväll började vi vid naturreservatet strax söder om Bjärka Säby och avslutade några timmar senare i Hovetorp. Stressen rinner av oss för varje steg vi tar, tankarna lugnar ned sig och snart känner vi oss som ett med naturen. Den sköna kravlösheten, att bara vara här och nu.
Sträckan är vacker med mycket närhet till vatten. Vi kom iväg ovanligt sent, men med ljusa kvällar så gör det inget. Tänk för några månader sen, då var det mörkt tidigt… alltid lika svårt att förstå nu när det är ljust. Det är charmen med våra årstider! Påminn mig gärna när jag börjar klaga över mörkret i höst…
Ser nu fram mot att krypa till kojs, påfylld med energi av vandring i vår alldeles underbara natur! / China
… ja orden är många för att beskriva den enkla företeelsen att ”förflytta sig genom att växelvis flytta den ena foten framför den andra, som då hålls kvar mot underlaget vanligen med underförstådd riktning framåt” det vill säga att gå. För att variera mitt språk roar jag mig ibland med att byta ordet ”vandra” mot någon synonym som att ”traska”, ”knata” eller ”ströva” men det som ofta slår mig då är att även om den huvudsakliga betydelsen är densamma så finns det små nyansskillnader som gör att, beroende på vilken effekt jag vill uppnå, det ena ordet passar bättre än det andra. När jag listat alla ord jag kom på för ordet ”gå” och gjorde en liten analys blir skillnaderna tydligare. En del av synonymerna ger en indikation på hur snabbt man rör sig- när man ”knatar” verkar man till exempel komma fortare fram till slutdestinationen än om man ”släntrar” som förutom att ”gå nonchalant (hur man nu gör det)” även har en underförstådd betydelse att man rör sig framåt utan att till synes ha ett mål det vill säga att man skulle nästan kunna hamna var som helst. Så om jag vill att min läsare ska förstå att vi idag rörde oss i långsam avkopplande takt väljer jag ett lugnt ord som att ”ströva” men om jag hellre vill signalera att vi är riktiga hurtbullar så ser jag till att vi ”tågar” iväg över pappret.
Andra ”gå-ord” verkar snarare handla om på vilket sätt jag rör mig-om jag vankar omkring förs läsarens tankar till en lätt böljande gång och om jag ”lufsar” eller ”struttar” signalerar jag att gångaren inte riktigt har koll på sin kropp. I kategorin ”gångarter” kan visa komiska poänger intjänas genom att jag sätter in ”fel” ord i berättelsens kontexten. Det blir en roligare bild om jag skriver att China och jag trippade fram över skogshygge än om jag säger att vi stegade över det. Ja så här kan man ju hålla på att leka med ord i det oändliga.
Oavsett hur så tog vi oss idag ytterligare 10,5 km på östgötaleden. Denna gång mellan Österbymo och Rydsnäs och även om det nu kändes som om vi inte kan komma längre söderut i vårt län så saknas det ytterligare en mil innan vi når smålandsgränsen. Vi ställde bilen strax utanför Österbymo och gav oss iväg. Den första kilometern följde vi en gammal banvall där Region Östergötland hade iordningställt en litterär promenad som kantades av skyltar med citat från olika författare med anknytning till Ydre.
Efter ytterligare några kilometer i skogen gick resten av vandringen på grusväg. I vanliga fall gillar jag inte riktigt att de långa sträckorna på hårt underlag men denna gång var det ändå ganska okej då vägen mestadels gick genom ett böljande jordbrukslandskap.
Våren hade tagit ytterligare ett kliv in i försommaren och gullvivorna som vi sett några veckor nu hade fått sällskap både av violer, smörblommor och syrener. Det är underbart att genom våra vandringar få möta årstiderna genom att i många timmar vistas i dem istället för att bara ett flyktigt betraktande genom ett vardagsfönster. / Li
Torsdagens vandring blev Västanvik runt tillsammans med våra män. Bil till Medevi Brunn där vi parkerade och gav oss iväg. Efter en stund fanns det inte lägre några Östgötaledsmarkeringar – det var bara att vända om för att se att de vek av in i skogsdunge som vi missat.
Vi gick varvet motsols – omväxlande väg och skog i början. Sedan kom vattnet och vi kunde alla konstatera att det ÄR något speciellt med vatten. Det är så vackert och rofyllt att vandra längs med. Vättern har min man valt att cykla runt vid flera tillfällen och jag tror att det är en helt annan upplevelse än att vandra längs en sträcka av den. Jag föredrar att vandra längs den, men tänker att det nog dumt att jämföra upplevelser!
Tror att jag tillhör de få som aldrig varit i Varamon så för mig kändes Vättern som en mycket trevlig upplevelse, nästan lite havslikt. Västanvik är ett område där det finns gott om badplatser, stegar från stenar, grillplaster och många Corona-anpassade möbler – ni vet de som är på en rad med stol, bord, stol, bord… vet inte varför jag missade att föreviga dem.
Det var en lång och vacker sträcka längs vattnet innan vi vek av in i skogen igen. Ett våtmarksområde passerades där tankarna gick till Everglades i Florida. Tack och lov är det ont om krokodiler runt Motala så det kändes tryggt att vandra över de rejäla spängerna. Drygt 13 km senare, efter många sköna små pauser vid vattnet var vi åter i Medevi. Nu kan vi nästan skriva att ”som vanligt” var sträckan längre än de uppgifter vi hade (10.7 km).
Avslutningsvis en glass i solskenet och redo för hemfärd.
Vi börjar planera för att bjuda in till en vandring den 6:e juni. Håll utkik, mer info kommer både här och på Facebook!
/ China